Sanningen Gor Oss Fria

Sola Scriptura - Alan Morrison

 

”ABRAHAM VÅR FADER, JERUSALEM VÅR MODER”

 

En biblisk analys av judendom och den nutida staten Israel i relation till Jesu Kristi församling

 

Det finns vissa uttryck i bibeln som lätt orsakar stridigheter och oenighet. T. ex. har …”med hela sin familj ” (Apg. 16:34; 18:8) orsakat oenighet i dopfrågan. Uttrycket ”och band honom för tusen år ” (Upp. 20:2) har medfört splittring om synsättet på den yttersta tiden. Orden ”Gud, vår Frälsare, som vill att alla människor ska bli frälsta ” (1 Tim. 2:3-4) har skapat stridigheter om principen om universell nåd, och en krasst bokstavlig tolkning av Herren Jesu ord ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod ” (Joh. 6:54), har gett upphov till transsubstantiationsläran. Uttryck som dessa har delat den bekännande församlingen genom hela historien – inte p.g.a. någon brist på klarhet från den helige Andes sida, utan p.g.a. felaktig hermeneutik (tolkning av Skriften) hos fallna män och kvinnor.

 

Ett annat uttryck som kan läggas till de ovanstående är ”Och det är så hela Israel skall bli frälst ” (Rom. 11:25). Bland dagens evangelikaler är en vanlig tolkning av denna vers, att strax före denna tidsålders slut kommer det att bli en global massomvändelse av alla genom naturlig härkomst levande judar. Existensen av den jordiska nationen Israel i Mellersta Östern sedan 1948 uppfattas därför av många som en del av förspelet till denna företeelse.

 

På motsvarande sätt finns det ett enormt intresse överallt i församlingen för den nutida staten Israel och av judendom i allmänhet. Man kan t.o.m. kalla det en fixering. Det finns idag en omfattande kampanj för judaisering, som åtminstone är lika fördärvlig som den vilken aposteln Paulus så kraftfullt bekämpade i sin verksamhet. I denna artikel är vårt syfte att granska dessa tankar i ljuset av Skriftens tydliga undervisning. Det är vår bestämda uppfattning, att misslyckandet att på ett rätt sätt dela Guds ord har medfört en orättfärdig splittring av Guds folk i evangeliets tidsålder. Vi är ju är kallade till att vara en hjord under en Herde. Vi vädjar till våra läsare att anta samma inställning som judarna i Berea hade (Apg. 17:10-11), genom att undersöka alla våra bibelhänvisningar och noggrant bedöma vår undervisning mot bibeln.

 

”Därför heter det ’av tro’ , för att det skulle vara av nåd och löftet stå fast för alla hans avkomlingar, inte bara för dem som hör till lagens folk utan också för dem som har Abrahams tro, han som är allas vår fader ” (Rom. 4:16)

 

”De två kvinnorna betecknar två förbund. Det ene kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri, det är Hagar. Ordet Hagar betecknar Sinai berg i Arabien och motsvarar det nuvarande Jerusalem, eftersom det lever i slaveri med sina barn. Men det himmelska Jerusalem är fritt, och det är vår moder ” (Gal 4:24-26)

 

INLEDNING

 

Strax för 25 december 1997 kunde man med stora bokstäver läsa i en av Englands stora nationella dagstidningar: ”Det har aldrig hänt ”. Ovanför denna rubrik fanns en bild av krubban vid Kristi födelse. Artikeln av kristusmotståndaren A.N. Wilson framställdes för att vederlägga den historiska existensen av inkarnationen. Det fanns inga präster som protesterade, inga biskopar som röt till, inte ett knyst från proletariatet. Det var ett hädiskt uttalande, men det var ”politiskt korrekt”.

 

Föreställ er nu om vad som skulle ha hänt, om ovanför denna rubrik, ”Det har aldrig hänt ”, hade funnits en bild av Muhammeds hijdra (flykt) till Medina, eller av Gautama Siddharta Buddha sittande under ett banjanträd i Bihar, eller av Arjuna och Krishna glatt samtalande i sin galavagn, eller av guru Nanak som kastar sig i floden Bain, eller av Mose som tar emot de tio budorden på Sinai. Föreställ er den enorma indignation som skulle ha uppstått från den samlade massan – för att inte nämna ramaskriet från det oförsonligt förolämpade prästerskapet inom kyrkan och deras biskopar med sin mångskiftande trosbekännelse.

 

I det nuvarande klimatet är det modernt att göra allt möjligt för att underminera kristendomens påståenden. Vi lever nu i en tid, i vilken man kan uttala de mest avskyvärda hädelser mot Jesus Kristus, men man får inte rikta minsta beskyllning mot någon av världens religiösa rörelser. Detta är den globala agendan för politisk korrekthet på det religiösa området. Det har nu också blivit agendan för den ekumeniska rörelsen, under den hundraåriga vägledningen av denna socialpolitiska organisation och dess många sidoskott.

 

Men just denna tystnad när det gäller att avslöja falsk religion har även spridit sig till centrum av evangelikalismen. En gång i tiden uppfattade kristna, som grundade sin tro på bibeln, både romersk katolicism och judendom efter Golgata som falska religioner, från vilka människor behövde befrias genom Jesu Kristi evangelium. Men på senare tid har många evangelikaler kommit att uppfatta romersk katolicism som bara ett samfund i den sanna kyrkan och beskyddar även nutidens judendomsreligion. Man hävdar t.o.m. att den nutida antikristliga staten Israel i Mellersta östern är en fullbordan av den bibliska profetian.

 

Därför att så många bekännande kristna har gått på lögnen om så kallad ”politisk korrekthet” – vilket bara är ett organiserat undertryckande av sanningen – är lugna och öppna samtal om dessa saker allmänt förbjudna, medan känsloladdade anklagelser om ”antisemitism” och ”rasism” slungas mot alla, som vågar analysera dessa hemska förhållanden. Denna absurda, ”politiskt korrekta”, anda som skapats i den kristna världen idag är, helt bortsett från att den är oärlig, i högsta grad negativt inställd till korrekt analys och samtal om en rad frågor.

 

Ännu mer störande än detta är det faktum, att det i många bekännande kristna sammanhang verkar som att det man tror om ”Israel” och ”judiskhet”, har kommit att vara utmärkande för ens kristendom. De som inte följer partilinjen om Israel – d.v.s. som inte accepterar att den nutida staten Israel är ett återupprättat bibliskt Israel – får troligen känna att de blir behandlade med mycket förakt och t.o.m. utfrusna ur gemenskapen av bekännande kristna. Det är p.g.a. detta som författaren tror att det är nödvändigt med denna artikel.

 

Ett chockerande faktum som de flesta kristna är fullständigt omedvetna om, är att det fanns en judisk motsvarighet till när den romerska kejsaren Konstantin förklarade sitt rike och sina undersåtar ”kristna” efter hans egen omvändelse. Följden blev en omfattande tillströmning av hedningar in i församlingen, som besmittade den och dess trossatser.

 

740 e.Kr. förklarade kejsaren av Chazarien, i närheten av Ryssland, sina undersåtar ”judiska” efter hans egen omvändelse till judendomen. Äkta rabbiner tillkallades från Babylonien för att undervisa hans undersåtar om fariseisk judendom i det chazariska riket, som blomstrade från femhundra- till niohundratalet. Om man undrar varför gettona i Warszawa, Budapest och Prag är så långt från Palestina, är det p.g.a att deras judiska invånare aldrig kom från Palestina, utan var en del av massomvändelsen i det chazariska riket.

 

Vad innebär detta? Att de flesta av judarna ”som återvände” till Palestina aldrig kom från Palestina för det första, och att de inte ens är ättlingar till Sem. De är omvända hedningar. Från en eskatologisk ståndpunkt omkullkastar detta tanken på judarnas återvändande till den nutida staten Israel under gudomlig sanktion.

 

I verkligheten härstammar mer än 85% av dagens judar från chazarerna, enligt de väl ansedda Encyclopaedia Judaica , Princetonprofessorn D.M. Dunlops The History of the Jewish Khazars och Arthur Koestlers The Thirteenth Tribe (Random House, N.Y., 1967). The Thirteenth Tribe var Koestlers sista bok, innan han och hans fru hittades döda i ett skenbart självmord i deras våning i London. Koestler, en av de mest upphöjda och briljanta judiska författarna på 1900-talet, och som själv starkt trodde på en judisk stat i Israel, beklagar i sin inledning att ”historien om det chazariska riket , som den sakta framträder från det förflutna, börjar se ut som den mest gräsliga bluff som historien någonsin har gjort sig skyldig till ”.

 

Följderna av allt detta är svindlande för dem som vill hävda, att det nutida Israel är ett återupprättande av det israeliska riket i bibeln. Ändå hävdas detta med stor kraft idag av ett stort antal bekännande kristna som också är sionister. Det kan inte finnas någon som helst tvekan om, att en nutida form av judaisering har gjort starkt intryck på många delar av den bekännande församlingen och att andemeningen i Paulus brev till till galaterna behöver väckas till liv.

 

Det verkar som att en ovillkorlig kärlek till den nutida jordiska nationen Israel i själva verket har blivit en ”trosartikel” bland evangelikalerna idag. Som en följd av detta görs alla möjliga konstiga och okontrollerade påståenden av många okunniga och ofta arroganta människor om judendom och Israel. Här är en del av de olika påståenden som görs idag:

 

1. Att judarna som en jordisk nation fortfarande är Guds utvalda folk idag och att det nutida Israel är deras rättmätiga hem.

 

2. Att hedningar som omvänder sig till Kristus är av lägre status än de som har omvänt sig från judendomen.

 

3. Att folket-staten som kallas Israel i Mellersta Östern idag är uppfyllelsen av den bibliska profetian och ett tecken på att Jesu Kristi ankomst närmar sig – antingen för uppryckandet eller Kristi återkomst, beroende på den trosuppfattning som människor håller sig till.

 

4. Att om vi uppmuntrar judarna i världen att emigrera till Israel, kommer Kristi återkomst att påskyndas.

 

5. Att hednakristna har fått ett uppdrag av Gud, att hjälpa den nutida staten Israel på alla sätt de kan – däribland ekonomiskt.

 

6. Att judarna är kristendomens verkliga rot och därför bör hållas i stor vördnad.

 

7. Att det bara är p.g.a. den ”tillfälliga” förkastelsen av judarna som hedningarna kan bli frälsta överhuvudtaget.

 

8. Att judarna inte behöver bli födda på nytt, eftersom de redan är Guds utvalda folk.

 

9. Att judarna som kommer till tro på Messias inte behöver bli en del av den kristna församlingen, som är avsedd för hedningar som omvänt sig, utan istället bör samlas i så kallade messianska församlingar.

 

10. Att judar som har ”tagit emot Messias” bör fortsätta med den mosaiska lagens alla ritualer och högtider – däribland en lördagssabbat – och t.o.m. sådana icke-bibliska högtider som Chanukkah.

 

11. Att de som säger (vilket bibeln tydligt lär) att det Gamla testamentets löften till Israel nu har blivit uppfyllda i Kristus och hans troende folk, därigenom är skyldiga till en villfarelse som har fått namnet ”ersättningsteologi”.

 

12. Att när Herren sa till Abraham: ”Jag skall välsigna dem som välsignar dig och förbanna den som förbannar dig ”, avsåg det också att tillämpas på dem som vågar säga något kritiskt om den moderna staten Israel.

 

13. Att skriva en artikel som denna representerar hädelse i högsta grad, är rasistiskt, antisemitiskt och kommer att medföra en förbannelse över författarens huvud.

 

Uppenbarligen kommer ingen enskild individ att hålla fast vid alla dessa påståenden – av vilka en del är motstridiga – men de representerar inte en fingerad motståndare, eftersom denna författare har hört dem förkunnas av kristna ”sionister” från olika håll under senare år.

 

Det bör sägas här, att syftet med denna analys inte alls är ämnad att väcka något slag av fientlighet mot judar i allmänhet. Tvärtom, vi strävar efter att röja undan oenighet mellan kristna och verka för judars frälsning, genom att befrämja den slags förkunnelse som är grundad på bibeln, snarare än en falsk agenda som är dikterad av judarna själva och de många teologiskt okunniga kristna, som dikterar agendan för församlingen idag.

 

Det kanske också kan vara av vikt att förklara här, att denna författare själv har en sefardisk judisk bakgrund och därför är väl insatt i frågan – jag har en far, systrar och andra släktingar i livet, som jag innerligt önskar ska komma till tro på Kristus.

 

Vi är medvetna om att vi kan anklagas för ”antisemitism” eller ”rasism” från vissa judiska och även kristna håll. Men att ta till sådana anklagelser är ytterst oärligt, manupulativt och uttryckligen avsett att kväva fruktbara och uppriktiga samtal. Ett exempel på sådant sätt att reagera inträffade, när de som organiserade ett kristet evenemang som var avsett att evangelisera bland judar, blev anklagade för att utöva ”andlig nazism ” av en judisk rabbin (se artikeln ”Jag tror på Jesus – inte Hitler” av Nick Howard, Daily Telegraph, 20 febr. 1998). Vi ser ständigt detta slag av känslomässig manipulation från judar. De gömmer sig bakom förföljelsen av judar i nazi-Tyskland och försöker genom subjektiva känslor att hindra människor – däribland kristna – från att föra någon som helst diskussion som rör judarna eller Israel utifrån bibeln.

 

Ett typiskt exempel på detta hittar man i en artikel på Internet med titeln ”Antisemitism i Nya testamentet ” av Shmuel Golding. Här skriver Golding:

 

”Kristnas kärlek till juden är ett slags hat. De älskar juden, men hatar ändå honom för att han är den han är. De ser honom som blind och i behov av att förändras till en troende. När missionsförsöken misslyckas eller avfärdas, förvandlas kärleken till juden snabbt till hat och förakt. Vi bli inte lurade av de ’nya kristna’ inom dagens handklappande, judeälskande fundamentalister. De lär ut samma antisemitiska doktriner som kyrkan alltid gjort. Deras taktik är annorlunda, men vi vet att budskapet är detsamma. Varje jude som kan betyga sin vördnad för Nya testamentet eller tillåta sig att tro på det är, enligt min uppfattning, i samma kategori som en jude som försöker att försvara Hitlers Mein Kampf, eller som någon som försöker skyla över nazisternas gärningar”.

 

Även om det är sant att kristna uppfattar judar (liksom alla icke-troende) som andligt blinda och i behov av att komma till tro på Jesus Kristus, är det inte alls sant att kristna hatar judar. Kristna känner den största medkänsla med alla icke-troende, vare sig de är judar eller hedningar. Att jämföra kristna med nazister och Nya testamentet med Hitlers ”Mein Kampf ”, är att hänge sig åt den mest extrema formen av känslomässig manipulation. Tråkigt nog har många bekännande kristna hemfallit åt samma sorts manipulativa utövning och skulle vilja svärta ner denna artikel som ett exempel på ”antisemitism” eller ”rasism”. OK då, men vi vägrar kategoriskt att låta oss nedslås av sådana falska anklagelser.

 

Förresten är det felaktigt, minst sagt, att begränsa benämningen ”semit” till en person av den judiska religionen, p.g.a. att den har en långt bredare definition. I Merriam-Webster’s Dictionary är en semit definierad som:

 

”Någon som tillhör något av en mängd folkslag i det forntida Sydvästasien, däribland akkadierna, fenicierna, hebreerna och araberna”.

 

Så användandet av uttrycket ”antisemitisk” för att syfta på att en person är anti-judisk är i egentlig mening en oriktig benämning. För det andra finns det inget som är den ”judiska rasen” – ett yttryck som många felaktigt använder idag. Encyclopedia Britannica förklarar det så här:

 

”Beteckningen ’ras’ har använts om språkgrupper (den ariska rasen), nationella grupper (den skotska rasen), religiösa grupper (den judiska rasen) och hela människosläktet (den mänskliga rasen), men att använda ordet på detta sätt är biologiskt och vetenskapligt meningslöst”.

 

Alla anklagelser mot denna artikel, att den skulle vara ”antisemitisk” eller ”rasistisk” är därför sannerligen lika meningslösa. Det är fullständigt acceptabelt inför Gud att vi börjar samtala om dessa saker. Som mogna kristna troende är det både bra och nödvändigt att analysera och samtala om de många förvirrande påståenden, som görs idag om judar eller Israel – speciellt av många inom församlingen. Vårt syfte här är att åter hävda det som vi tror är det bibliska synsättet.

 

Vår metod i denna avhandling är för det första, att granska frågan om judendom och Israel från en individuell ståndpunkt och jämföra judendomen efter Golgata med det bibliska synsättet, och sedan betrakta den på en kollektiv nivå och granska de många påståendena om nationen Israel, och jämföra folket-staten i Mellersta Östern idag med det som bibeln gör gällande.

 

KÄNNETECKNEN PÅ DAGENS JUDENDOM

 

Först vill vi fastställa varifrån begreppet ”jude” härstammar. I bibeln syftade uttrycket ursprungligen på en medborgare i landet Juda (t. ex. 2 Kung. 16:6; 25:25). I hebreiskan är en jude ”yehoudi”, medan det i grekiskan är ”youdaios”.

 

I Nya testamentet finner vi att ordet ”jude” används för att syfta på dem som tillhör den judiska religionen eller deras ledare som representerar dem – I Johannes evangelium används ordet sextioåtta gånger, där aposteln starkt vinnlägger sig om att visa, att det judiska motståndet mot kristendomen är av en skymfande natur och hur man avvisar dess religiösa grunder.

 

Ordet jude har sitt ursprung i det hebreiska ordet yawdaw, som betyder ’beröm’. Paulus för detta på tal som en ”lek med ord” i Rom. 2:28, när han talar om en jude som en person som ”får sitt beröm, inte av människor utan av Gud ”. Vi ska se mer i detalj på denna viktiga vers senare i vårt studium.

 

När vi i korthet ska jämföra dagens judendom med det slags judendom som uppenbaras i bibeln, behöver vi få klart för oss att det inte alls handlar om samma sak. Dagens judendom har vissa yttre tecken som är associerade med Israels religion i Gamla testamentet, men i verkligheten har den mycket litet samband med bibelns sanna religion. Den moderna judendomen är likadan som den religion som de skriftlärde och fariséerna omfattade, mot vilka Herren Jesus opponerade sig, och som man fortsatte att hålla fast vid efter Golgata och speciellt efter Jerusalems och det judiska templets förstörelse år 70 e. Kr.

 

Johannes uttalade sig om att det vid flera tillfällen ”uppstod delade meningar ” bland judarna, som orsakades av Herren Jesu Kristi ankomst (Joh. 7:43; 9:16; 10:19). Denna oenighet var av olika omfattning, och bestod å ena sidan av folkmassan som följde fariséerna och å andra sidan av en liten kvarleva som blev hans lärjungar och därigenom förstlingsfrukten av den kristna församlingen, som är uppbyggd av både före detta judar och hedningar.

 

Efter Jerusalems förstörelse år 70 e. Kr. skingrades båda grupperna – icke-troende judar och den kristna församlingen som bestod av omvända judar och hedningar – ut över Europa och Mellersta Östern och tog sin religion med sig. Församlingen började predika evangeliet i världen (i enlighet med Apostlagärningarna 1:8) och de icke-troende judarna började med att hålla samman under sitt trossystem, som vid det laget hade sina rötter både i talmudisk fariseism och esseernas mystiska lära.

 

Eftersom judendomen efter Golgata var grundad på att man inte tror att Messias har kommit och en ovilja mot det som hör till kristendomen, har vissa kännetecken på judendom varit rådande från den tiden fram till nu. Det väsentligaste av dessa kännetecken är att man inte hävdar bibelns exklusiva auktoritet.

 

Den enda auktoritativa källan till religiös information, i både doktrinära och praktiska frågor, är Guds nedskrivna ord, bibeln:

 

”Hela skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning” (2 Tim. 3:16-17).

 

Vikten av att varken lägga till eller ta bort från Guds ord är av avgörande betydelse i både Gamla och Nya testamentet. Vi kan se detta i början av bibeln: ”Ni skall inte lägga något till det som jag befaller er och inte ta något därifrån … ” (5 Mos. 4:2), i mitten av bibeln: ”Allt Guds ord är rent från slagg, han är en sköld för dem som tar sin tillflykt till honom . Lägg ingenting till hans ord, så att han beslår dig med lögn ” (Ordspr. 30:5-6), och i slutet av bibeln finner vi några verser, som uppenbart kan tillämpas på mer än bara Uppenbarelseboken:

 

”Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias ord, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok” (Upp. 22:18-19).

 

Så från början till slut är bibeln – som består av både Gamla och Nya testamentet – fullständig och allt som vi behöver för uppenbarelse och undervisning. T.o.m. skrifterna i Gamla testamentet enbart kan ”göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus ” (2 Tim. 3:15).

 

Såsom judendomen efter Golgata har utvecklats och anpassat sig alltigenom de gångna 1900 åren, är den judendom som råder idag emellertid inte först och främst hämtad från den religion som uppenbarades av Jehova på Sinai berg, eller från bibelns auktoritativa heliga skrifter, utan från skrifter som är skapade av människor och som har utpräglad lagisk och antikristlig betoning. Det finns tre sätt på vilka dagens judendom underlåter att vidmakthålla bibelns auktoritet.

 

1. DEN FÖRNEKAR NYA TESTAMENTETS AUKTORITET

 

Augustinus av Hippo gjorde uttalandet: ”I Gamla testamentet är det nya förborgat . I det Nya testamentet är det gamla uppenbarat ”. Den ”Messias som ska komma” är huvudtemat i Gamla testamentet. Den ”Messias som har kommit” är huvudtemat i Nya testamentet. Det Nya testamentet är den gudomligt inspirerade utgreningen av det gamla. Den judiska nationen med dess speciella civilrättsliga och ceremoniella lag blev instiftad av Herren, för att förmedla framskridandet mot Messias ankomst (Gal. 3:19). Allt i deras lag pekade mot Kristi ankomst (Kol. 2:16-17). Så när han äntligen kom, borde de ha tagit emot honom (Joh. 1:11). Och när den nya uppenbarelsen som blev det Nya testamentet var given, skulle de också ha tagit emot den som auktoritativ.

 

Judendomen efter Golgata har emellertid aldrig godkänt Nya testamentets och dess författares auktoritet. Den officiella Jewish Encyclopedia menar faktiskt att aposteln Paulus inte brydde sig om lagen och var en gnostiker, och anklagade honom för att besmitta Guds folk genom att predika evangeliet för hedningar:

 

”Genom att öppna dörren på vid gavel för att låta hednavärlden komma in, orsakade Paulus en uppsjö av hednisk mytologi i form av gnostiska och anti-gnostiska benämningar och formuleringar. Inte undra på att han ofta blev angripen och slagen av ledarna i synagogorna”. (The Jewish Encyclopedia, Funk & Wagnalls, 1903, Vol. IV, sid. 52).

 

Dessutom anser auktoriteterna inom modern judendom att orden från Messias själv, som finns återgivna i Nya testamentet, kan härledas från antingen fariseernas eller esseernas läror:

 

”Många av Jesu uttalanden kan spåras till rabbinska uttalanden som var allmänt godtagna i de fariseiska skolorna, och många meningar, om inte hela kapitel, har tagits över från esseernas skrifter”.

 

Påståendet att hela kapitel i Nya testamentet har tagits från esseernas skrifter är verkligen ett befängt påstående, och är värt att avslöjas som en vilseledande anklagelse – speciellt som detta också är ett allvarligt menat påstående från New Age-rörelsen idag.

 

Det är av betydelse att esseernas sekt aldrig direkt omnämns i Nya testamentet – till skillnad från fariseerna och sadduceerna som framträder så tydligt i de fyra evangelierna. Orsaken till detta är med all sannolikhet, att de aldrig försökte att konfrontera Jesus direkt och hade en benägenhet att leva i avskildhet. Det finns emellertid många indirekta anspelningar av vilka vi kan lära en hel del.

 

Ordet esse är hämtat från det östarameiska hasen , som betyder ”de fromma” (från vilket benämningen på det ortodoxa judiska Hasidim är hämtat. Den esseeiska sekten (andra århundradet f. Kr. till andra århundradet e. Kr.) var en asketisk, kommunitetsgrundad, judisk klosterorden, som uppfattade sig själv som det sanna Israel. I vissa avseenden liknade de fariseerna när det gällde rituell renhet och efterlevnad av lagen. Ofta överglänste de faktiskt fariseerna på dessa områden! Men deras rigorösa fasthållande vid de levitiska lagarna förstärktes av många ytterligare gärningar och utövningar, vilka som bäst var en överträdelse av pentateukens lag, och som sämst ren svartkonst och vidskepelse. De tillbad t. ex. solen och bad ivrigt till den före dess uppgång. (J. Hastings, Dictionary of the Bible (T. & T. Clarke, 1898, Vol. 1, sid. 769). De använde många olika magiska och esoteriska böcker, de utövade spådom och utvecklade en i högsta grad detaljerad lära om änglarna och en kosmogoni (vetenskapen om himlakropparnas uppkomst – KTS-anm.), som gick långt utöver Mose undervisning i bibeln. Deras lära om änglar var i verkligheten ”hämtad från magikerna (astrologerna) ” ( mager=persisk vis man, dröm och stjärntydare – KTS-anm.), och på många sätt var esseerna, som Chambers Encyclopedia förklarar, ”föregångare till gnostikerna och de judiska kabbalisterna ”.

 

Vetskapen om att esseernas lära om änglarna hämtades från magern blir dubbelt betydelsefull, när vi får veta att bland dessa magiker ’fanns en stark tradition som förespråkade att man använde sig av prästerliga och ockulta krafter ’. (Merril C. Tenney, The Zondervan Encyclopedia of the Bible ). Ännu mer betydelsefullt är att dessa magiker ’samtalade med onda andar , och … de var väl bekanta med mesmerism och varje utövande inom nutida spiritism ’. (G.H. Pember, Earth’s Earliest Ages and their Connection with Modern Spiritualism, Theosophy, and Buddhism . G.H. Lang 1876, sid. 162). Inflytandet på esseerna var därför avgjort ockult.

 

Med hänsyn till dessa omständigheter, är det ens rimligt – som den ”auktoritativa” Jewish Encyclopedia påstår – att stora delar av evangelierna – och särskilt Herren Jesu Kristi ord – har blivit plagierade från esseernas skrifter? I sanning finns det mycket mera likheter mellan esseernas lära och den senare gnosticismen, än med Jesu undervisning. En auktoritativ källa framställer det så här: ”Antydningarna som ibland görs att … Kristus själv hade förbindelser med esseerna, är högst osannolika ”. (F. L. Cross & E.A. Livingstone, The Oxford Dictionary of the Christian Church, O.U.P., 1983, sid. 471). Låt oss ta upp några av de påtagliga skillnaderna mellan esseeisk lära och kristendom.

 

Till skillnad från esseerna drog sig Jesus inte undan från världen och förespråkade inte heller detta (jmfr. Joh. 17:15-18). Han stötte inte heller bort de gamla och fysiskt handikappade (jmfr. Matt. 12:9-13) 15:30) eller förespråkade hat mot sina fiender, som esseerna gjorde. Han renade sig aldrig innan han åt med syndare (Matt. 9:10-13). Han förespråkade och utövade inte vegetarianism (Matt. 14:19), och trodde inte att besmittelse och orenhet kom från orenad mat, kläder och människor (Matt. 15:11) – vilket allt var en väsentlig del av att vara en essee. Så djupt var deras bundenhet till renlighetslagarna, att om någon av deras medlemmar blev utesluten från gemenskapen för begångna synder, kunde han inte äta den orenade maten i den utanför honom befintliga världen och fick dö av svält. Esseerna hade också ett sådant högt utvecklat elitistiskt system inom sin sekt, att de mer ”långt komna” medlemmarna trodde, att de blev andligt besmittade om de kom i kroppslig kontakt med, eller åt, mat som var tillagad av noviser. Det är också fullt möjligt att Jesus syftade på esseerna, när han gjorde det märkliga uttalandet: ”Ni har hört att det är sagt ’Du skall älska din nästa och hata din fiende ’” (Matt. 5:43). Ingenstans i Gamla testamentet finns tanken på att hata sin fiende förespråkad i den judiska lagen (jmfr. 3 Mos. 19:17-18). Det finns emellertid en rad sådana omnämnanden i de esseeiska dokumenten som hittades i Qumran 1948. (G. Vermes, The Dead Sea Scrolls in English , Penguin Books, 1975, sid. 72-73, 91). Alltså var Herren Jesu Kristus allt annat än en essee själv, och hans undervisning var diametralt i motsats till esseernas lära.

 

Trots denna väldiga bevisning mot uppfattningen att Jesus var en essee och att han förespråkade esseeisk lära, påstår Jewish Encyclopedia något annat. Det kan inte finnas någon annan orsak till detta, än att man vill underminera auktoriteten och vittnesbördet i de nytestamentliga skrifterna.

 

Självklart bör det inte komma som någon överraskning, att dagens judendom inte aktar det Nya testamentet som auktoritativ helig skrift. Men är den beroende av någon annan auktoritet? Detta för oss till det andra sättet på vilket judendomen inte försvarar bibelns auktoritet:

 

2. DEN FRAMHÅLLER TALMUD SOM DEN AUKTORITATIVA SKRIFTEN

 

En av Herren Jesu Kristi främsta anmärkningar mot fariseerna var att de vidhöll auktoriteten i skrifter som var skapade av människor framför bibeln, och därigenom förde folket in under onödig träldom (t. ex. Matt. 15:8-9; 16:11-12; 23:1-4, 23; jmfr. Tit. 1:14; Matt. 11:28-30). Vid ett tillfälle frågade de judiska religiösa ledarna Jesus: ”Varför följer inte dina lärjungar de äldstes stadgar utan äter med orena händer? ” Då svarade Jesus:

 

”Ni hycklare, rätt profeterade Jesaja om er: Hos honom står det skrivet: Detta folk ärar mig med sina läppar, men deras hjärtan är långt ifrån mig. Förgäves dyrkar de mig, eftersom de läror de förkunnar är människors bud ” (Matt 15:2, 7-9).

 

När Herren Jesus vid ett flertal tillfällen hade att göra med de judiska religiösa ledarna, fanns det absolut mer än en släng av ironi när han sa: ”Har ni aldrig läst …? ” Han visste mycket väl att de förvisso om och om igen hade ”läst” det Gamla testamentet, vilket han åberopade sig på, och när det gäller de skriftlärda, var de sysselsatta från morgon till kväll med att kopiera skriftrullar med största noggrannhet. De hade verkligen ”läst” Skriften, men de varken upprätthöll eller förverkligade den i sina liv som deras enda rättesnöre för tro och utövande, enligt vad Gud säger i sina bud (5 Mos. 4:2; Ordspr. 30:5-6).

 

Från den tiden och framöver – men speciellt efter den fullständiga förstörelsen av templet är 70 e. Kr. – har judendomen i sin otro fortsatt med att centrera sin lära huvudsakligen på de talmudiska skrifterna som formats av människor. Även om det från judiskt håll påstås att Gamla testamentet är deras högsta auktoritet, så finner man ofta i högsta grad nonchalanta allegoriseringar av bibeltexten, som väldigt mycket liknar dem som de lärda kristna liberalerna gör, som ägnar sig åt bibelkritik vid de teologiska institutionerna på universiteten.

 

Oavsett alla judiska påståenden om att man godkänner det Gamla testamentet som det främsta exemplet på auktoritativ helig skrift, är sanningen den, att den av människor skapade Talmud har företräde framför det inspirerade Gudsordet för den stora majoriteten av judarna. Det enda undantaget till detta är den sekt som är känd som karaiterna, som vägrar att erkänna alla rabbinska skrifter som gör tillägg till Gamla testamentet. Det är emellertid intressant att lägga märke till, att andra judar hyser uppenbart förakt mot karaiterna. Ordboken för judiska uttryck som är utgiven av Jewish American-Israeli Cooperative Enterprice (A.I.C.E.) definierar t. ex. karaiter som

 

”En irrlärig (d.v.s. avvikande) judisk grupp i Mellersta Östern som uppstod i motsättning till rabbinernas lära under sjuhundratalet e. Kr. och betonade de nedskrivna heliga skrifterna, samtidigt som man kritiserade den rabbinska användningen av ”muntlig lag” (betoning tillagd).

 

Och denna föraktfulla uppfattning om karaiterna som stödjer sig på den judiska lagen, förnimmer vi i orden av den judiska poeten Walter Lichtenfeld Field, i hans dikt ”The People’s Epic ”, när han skrev om ordstriden mellan karaiterna och de talmudiska rabbinerna:

 

”Med Saadia har Gaonate (talmudisk lärdom) nått sin höjdpunkt,

karaiterna vidhåller att de talar för judendomen,

men Saadia bevisar att deras argument inte håller”.

 

Och därför har talmud makten över bibeln som den främsta auktoritetskällan för judarna idag. Även själva talmud påstår: ”Min son, var mer noggrann med att hålla dig till de skriftlärdes ord än den judiska lagens ” (Erubin , 21b). I enlighet med detta finner vi uttalandet i en artikel i den engelska Jewish Chronicle, att i sann yeshiva (religiös undervisning) är judarna ”varmt fästade vid talmud med uteslutande av allt annat ” (26 mars 1993). I den officiella judiska encyclopedin står det: ”De som bekände sig till judendomen tvivlade inte på att talmud var jämställd med bibeln som en källa till vägledning och beslut när det gällde religiösa frågor ” (The Jewish Encyclopedia , Funk & Wagnalls, 19, Vol. XII, sid. 26). Och den fortsätter med att ännu mer uttryckligen påstå att: ”För majoriteten av judarna är (talmud) fortfarande den överlägsna auktoriteten inom religionen ”.

 

Uppriktigt sagt trotsar det all fattningsförmåga att läsa översättningarna av de ursprungliga utgåvorna (snarare än de reviderade utgåvorna) av talmud, i vilka det t. ex. påstås att en man borde tacka Gud varje dag för att han inte har skapat honom till hedning, kvinna eller slav (Menatoth 43b-44a), att Jesus kokas i avföring i helvetet (Gittin , 57a), att de som läser Nya testamentet är förbannade (Sanhedrin 90a; Rosh Hashanah 17a), och att judarna rekommenderas att förstöra kristen litteratur (Shabath 116a), vilket också sker i verkligheten.

 

I enlighet med uppmaningarna i talmud, brände t. ex. israeliter hundratals Nya testamenten den 23 mars 1980 under beskydd av Yad Le’akhim , en judisk religiös organisation som är understödd av Israeli Ministry of Religions. (Israel Shahak, Jewish History, Jewish Religion: The Weight of Three Thousand Years , Pluto Press, 1997, sid. 21. Denna viktiga bok av dr. Shahak – en israelisk jude som satt i koncentrationsläger under nazisterna och f.d. professor vid Hebrew University i Jerusalem, är villig att avslöja sina landsmäns lögner – borde läsas av alla kristna, som försöker förstå den sanna utvecklingen av staten Israel och det judiska folket). De flesta icke-judar är fullständigt omedvetna om den giftiga karaktären av ”judisk överhöghet” i talmud och dagens ortodoxa judendom. Orsaken till detta är – som dr. Shahak visar i sitt avslöjande verk ”Jewish History, Jewish Religion ” – att ”rabbinerna på ett vilseledande sätt eliminerade eller modifierade vissa avsnitt – men inte de faktiska utövandena som finns föreskrivna i dem ”.

 

Trots dessa egensinniga och anstötliga föreskrifter, anses emellertid talmud vara den högsta auktoriteten inom dagens judendom och den egentliga grunden för rabbinsk tolkning. Det är sant att mycket av den sekulariserade globala judendomen inte är särskilt intresserad av de talmudiska skrifterna, men i sionistisk judendom har det blivit ett förnyat intresse under senare år för dessa utom-bibliska källor och de har uppenbart gett näring åt israelisk nationalism. Det kan inte finnas något tvivel om att den är starkt antikristlig, försvarar det judiska folkets överhöghet (rasism) och undergräver bibelns auktoritet.

 

Det tredje sättet på vilket dagens judendom inte tolererar Skriften märks av det faktum att

 

3. DEN FÖRFÄKTAR KABBALAN SOM SUNT ANDLIGT UTÖVANDE

 

Väldigt många judar idag försvarar kabbalan som en effektiv andlig väg. Kabbalan är ett ”teosofiskt system ” som ”har starkt samband med gnosticism och också med magiska utövanden ” (Macmillan Encyclopedia , Macmillan & Co. 1986, sid. 659). Den beskrivs också som ”den gamla esoteriska judiska traditionen inom filosofi och innehåller utpräglade element av panteism och är besläktad med ny-platonism ” (Hutchinson Encyclopedia , Helicon Publishing, 1992, sid. 453). I del ett ovan har vi redan konstaterat att den judiska sekten esseerna ”blev föregångarna till gnostikerna och de judiska kabbalisterna ”. Kabbalan är därför en judisk form av gnosticism. Jewish Encyclopedia förhäver sig på ett dåraktigt sätt över att: ”Gnosticismen var judisk till sitt väsen långt innan den blev kristen ” (The Jewish Encyclopedia op.cit., Vo. III, sid. 458).

 

Under det första århundradet hade judendomen urartat till ockultism genom de esseeiska sekterna i Israel, vilka hade hämtat mycket från persisk zoroastrianism och andra orientala inslag. Under församlingens äldsta period utvecklades denna judiska mysticism till kabbalans undervisning – ett sammansatt esoterisk-magiskt system som tillämpar ockult symbolism på det Gamla testamentet, på ungefär samma sätt som frimurarna gör. Följaktligen blev kabbalan grunden för sådana ockulta sammanslutningar som rosenkreutzarna och utövare av transcendent magi som Eliphas Lévi (1810-1875) och Aleister Crowley (1875-1947).

 

Kabbalan är nu ytterst populär hos många judiska riktningar, med radiostationer i Israel som sprider dess propaganda. Så långt tillbaka som 1990 erinrar sig denna författare att han såg en bok om kabbalan, som på ett iögonenfallande sätt skyltades med i avdelningen för W.H. Smith i Temple Fortune nära Golders Green (ett övervägande judiskt område i London). Förordet till denna bok var skrivet av ingen mindre än Israels premiärminister! Detta är en antydan om att kabbalan absolut har blivit ytterligare ett vapen i den judisk-israeliska nationalismen.

 

Dessutom har kabbalan blivit innereligionen för det vackra folket i Hollywood, på ungefär samma sätt som Maharishi och österländsk mysticism blev inne för the Beatles och andra kändisar på 1960- och 1970-talet. Idag är kabbalan kulten för judiska ’filmstjärnor’ som Barbara Streisand och Jeff Goldblum. Även popidolen Brittany Spears har blivit hängiven anhängare av kabbalan, tack vare inflytande av kabbalaanhängaren, Madonna. Det är alltså kabbalan som ligger bakom den sistnämndas nya ’andliga’ image och hennes CD ”Ray of Light” från 1998. I en ny BBC-intervju sa Madonna, att kabbalans stora dragningskraft på henne är att den undervisar om samma sak som buddism och andra mystiska religioner: ”att vi alla kontrollerar vårt eget öde ” (BBC World Service news programme, måndagen den 16 mars 1998). Detta är i själva verket ”gärningsreligion”, som ger sig ut för att vara ”andlighet med högre insikt”, vilket är fallet med alla former av mysticism/gnosticism. På ”The Kabbalah Web Page ” på Internet, beskrivs kabbalan i följande ordalag:

 

1. Religionens väsen består i att mänskligheten ska uppnå den största möjliga formen av utveckling. Detta bör ske på ett angenämt och smärtfritt sätt, inte genom lidande.

 

2. Det önskvärda målet – att uppnå den högsta nivån (beroende på hur mycket personen har arbetat med sig själv), är en möjlighet som finns i vår värld!

 

3. Religionen har vi inte fått som en möjlighet för att njuta och dra nytta av. Den ska snarare visa oss vägen till självförbättring.

 

”Visa oss vägen till självförbättring ”? Vi märker här att kabbalan bara är ännu en aspekt av judendomens falska religion med frälsning genom gärningar, likadan som fariseernas religion som Jesus konfronterade, och från vilken Saulus av Tarsus blev frälst (Rom. 9:31-32; 10:3). Fallna människor älskar att vältra sig i gärningsreligion och försöker att upprätta sin egen rättfärdighet, i stället för att finna sig i att sann gudsfruktan innebär att ta emot ”Guds rättfärdighet ”, som har uppenbarats i Kristi evangelium (Rom. 1:17-18). Och för dem som inte vill att deras gärningsreligion ska vara för tråkig och alldaglig, kommer den i dessa New Age-tider i en esoterisk förpackning, som ger sig ut för att vara en mysterie-religion som t. ex. kabbalan.

 

Många människor är inte medvetna om att den så kallade ”Davidsstjärnan” – den judiska symbolen som avbildats på den israeliska flaggan – är hämtad från den ockult-gnostiskt inspirerade kabbalan. Som 1998 års utgåva av Encyclopedia Britannica förklarar:

 

”Uttrycket Magen David , som i judisk liturgi ger uttryck för Gud som beskyddaren (skölden) för David, spred sig hos medeltida judiska mystiker, som knöt magiska krafter till kung Davids sköld, precis som tidigare (icke-judiska) magiska traditioner hade åberopat sig på den femuddiga stjärnan som ’Salomos insegel’. Kabbalister populariserade användningen av symbolen som ett skydd mot onda andar. Den judiska kolonin i Prag var det första som använde Davidsstjärnan som dess officiella symbol, och från och med 1600-talet blev den sexuddiga stjärnan den officiella bekräftelsen på många judiska kolonier och en generell symbol för judendom, trots att den inte har någon biblisk eller talmudisk auktoritet. Stjärnan antogs på 1800-talet nästan överallt av judarna som en markant och tydlig symbol för judendom och som en imitation av kristendomens kors” (Encyclopedia Britannica CD 98 om ”Davidsstjärnan ”).

 

Judisk magi – tillsammans med andra ockulta traditioner – har alltid använt fem- och sexuddiga stjärnor (pentagram och hexagram) som dess ritualer och symboler. Encyclopedia Britannica uppger om den sexuddiga ”Davidsstjärnan”:

 

”Symbolen – som historiskt sett inte var begränsad till att användas av judar – hade sitt ursprung i antiken, när den tillsammans den femuddiga stjärnan tjänade som ett magiskt tecken eller som en utsmyckning”.

 

Det faktum att det nutida Israel har lånat sin utvalda symbol från de rituella motiven inom transcendental magi, är svårt att få att stämma överens med Herrens bud till sitt förbundsfolk Israel i bibeln, om behovet att vara avskild från de hedniska nationernas vanor: ”När du kommer in i det land som HERREN, din Gud, ger dig, skall du inte lära dig att handla enligt dessa folks vedervärdiga seder ” (5 Mos. 18:9).

 

Dessutom är det absolut en stor ironi, att de fem- och sexuddiga stjärnorna och hakkorset (som användes av det ockult influerade Nazi-Tyskland) alla ursprungligen var ockulta symboler, som användes inom magi och tydigt kan märkas i hinduistiska motiv och utsmyckningar. När vi inser att den moderna staten Israel inte har något som helst att göra med den teokratiska nationen Israel som grundades av Jehova i bibeln, blir det lättare att förstå att både Nazi-Tyskland och det nutida Israel har sina rötter i det ockulta och i politisk konspiration.

 

Den femuddiga stjärnan (pentagrammet) används i kabbalan och andra ockulta traditioner. Den är lånad av den ockult-gnostiska sekten rosenkreutzarna och ”fastnaglad” på deras kors och omgiven av fyra rosor.

 

Även dagens judiska rabbiner medger att den judiska ”Davidsstjärnan” har sitt ursprung i medeltida ockult tradition och inte i den gammaltestamentliga tiden. I en artikel om stjärnan konstaterar rabbi Scheinerman:

 

”Det framkommer vidare att hexagrammet och pentagrammet användes växelvis tills denna period, och sedan blev den sexuddiga stjärnan populär, eftersom den hade samband med uppfattningen om en Guds ’sköld’, som behövdes för att få magiska krafter när den användes som en amulett. Från 1300-talet till och med 1700-talet användes uttrycken ’Davids sköld’ och ’Davids insegel’ i magiska skrifter utan åtskillnad, men hexagrammet steg i popularitet när pentagrammet minskade i popularitet. Det är i detta sammanhang som den judiska kolonin i Prag valde att använda hexagrammet som dess symbol, när kung Charles IV gav dem rättighet att ha sin egen flagga 1354”.

 

Alltså hade den sexuddiga ”Davidsstjärnan” i själva verket ingenting med kung David att göra, utan är ett påfund av frimurare och deras ockulta uppfattning av ”Salomos insegel”, som är en sexuddig stjärna som består av motsatta trianglar.

 

Man kan inte betrakta den moderna judendomen och israelitisk sionism, bortsett från den influens av judisk gnosticism och ockultism som finns i kabbalan. Vi kan därför förstå att den moderna judendomen inte låter sig ledas av den heliga Skrift, och förvarar inte bibelns auktoritet, oavsett dess falska påstående om att den har sin grund i Gamla testamentet. Detta är vad som kännetecknar den moderna judendomen och vad den står för idag. Den är anti-biblisk och är fullständigt antikristlig.

 

När vi nu har undersökt vad den moderna judendomen innehåller, ska vi gå över till att se hur bibeln beskriver den judiska religionen.

 

KÄNNETECKNEN PÅ JUDENDOM I BIBELN

 

Om vi överhuvudtaget ska förstå biblisk judendom, måste det ske på ett andligt sätt, och om vi ska förstå den på ett andligt sätt, måste det ske inte bara utifrån det Gamla testamentet, utan också från Nya testamentet. Vi har redan citerat Augustinus: ”I Gamla testamentet är det nya förborgat . I det Nya testamentet är det gamla uppenbarat ”. Även om de gammaltestamentliga skrifterna kan göra ”dig vis, så att du blir frälst ” (2 Tim. 3:15), är de ofullständiga utan den nödvändiga, förhöjda gudomliga uppenbarelsen i Nya testamentet. Och där kan vi se att de judar som omvände sig till Kristus, som Saulus från Tarsus (som blev aposteln Paulus) och Simon Petrus, är speciellt angelägna om att förklara en sann judes verkliga egenart.

 

Vi vill nu framställa fyra sätt på vilka en sann jude kan kännas igen utifrån bibeln:

 

1. EN SANN JUDE ÄR EN INDIVID FRÅN VARJE NATION, STAM ELLER SPRÅK SOM TROR PÅ KRISTUS

 

Löftena i förbundet som gavs till Abraham syftade framåt mot Messias, Herren Jesus Kristus, som Abrahams avkomma, i vilken återlösningen i detta förbund skulle få dess fullbordan. När aposteln säger: ”Nu gavs löftena åt Abraham och hans avkomma ” (Gal. 3:16), går han till själva kärnpunkten i förbundet med Abraham.

 

Skriften visar att Abraham trodde på Guds löfte, att han ska få många avkomlingar. Men inlindat i det löftet var den mäktiga sanningen, att välsignelsen till hela mänskligheten skulle komma genom en speciell av Abrahams avkomlingar. Om därför inte förbundsfolket Israel tar emot Messias, som var det högsta uttrycket för Abrahams avkomma, kommer det inte att få erfara förverkligandet av löftena som gavs åt fäderna i detta förbund. Judarna hade århundraden till att förbereda sig för deras Messias, och vetskapen om att han inte bara skulle bli deras Messias, utan också ”ett ljus för hednafolken ” (Jes. 49:6). Det var detta som låg bakom Petrus predikan till judarna, när han sa:

 

”Alla profeterna, så många som har talat från Samuel och framåt, har också förkunnat dessa dagar. Ni är barn till profeterna och arvtagare till förbundet som Gud slöt med edra fäder, när han sa till Abraham: I din avkomma skall alla folk på jorden välsignas ” (Apg. 3:24-25).

 

Förkunnandet av evangelium till hedningarna och deras inträde i riket var inte en ”B-plan”, som Herren kom att tänka på efteråt, när judarna inte tog emot honom (vilket faktiskt många tror idag). Det nuvarande förkunnandet av evangeliet till hedningarna är inte heller något som är inskjutet som en parentes vid sidan om, tills Herren ännu en gång börjar att handla med den jordiska nationen Israel. Inbärgningen av omvända hedningar tillsammans med omvända judar är evangeliets huvudsakliga uppgift, tills Kristus kommer tillbaka en andra gång för att verkställa den slutliga domen.

 

Vi förstår alltså att löftet till Abraham inte får sitt yttersta uttryck i judar genom naturlig härkomst , utan i alla dem som tror på Kristus. Därför ser vi att Abraham beskrivs som ”fader till alla som tror ” (Rom. 4:11), uppenbart både judar och hedningar. ”Gud är en, han som förklarar den omskurne (juden) rättfärdig av tro och den oomskurne (hedningen) av tro ” (Rom. 3:30). Alltså är det så att varken omskärelse (att vara jude) eller icke-omskärelse (att vara hedning) gör någon skillnad i möjligheten till frälsning i evangeliets tidsålder (Gal. 5:6; 6:15). Det som räknas är istället ”en tro som är verksam i kärlek ” (Gal. 5:6) och att vara ”en ny skapelse ” (Gal. 6:15), vilket är följden av andlig pånyttfödelse och inte naturlig börd. Aposteln Johannes framställer det så här:

 

”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom. Men åt alla dem som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn. De är inte födda av blod (d.v.s. jordisk börd) eller av köttets vilja eller av någon mans vilja (d.v.s. mänskligt beslut) utan av Gud”. (Joh. 1:11-13).

 

Även Abraham var faktiskt en oomskuren hedning då han kom till tro, vilket Paulus gör klart i Romarbrevet kapitel 4. Faktum är att Abraham mer riktigt kan kallas kristen än jude (se Joh. 8:56), eftersom frälsningen i alla tidsåldrar alltid har skett enbart genom Herren Jesu Kristi fullbordade verk (1 Kor. 10:1-4; Rom. 4:16). I Gamla testamentet låg det i framtiden, i Nya testamentet kan vi se tillbaka på det. Därför kan vi säga utan förbehåll, att en sann jude idag inte är en individ med en speciell härstamning som varje påsk säger ”nästa år i Jerusalem ”. En sann jude har alltid varit en individ från varje nation, stam eller språk, som tror på Kristus, vare sig av judiskt eller hedniskt ursprung. I den mån det har att göra med hans judiska företräden – att han ”blev omskuren på den åttonde dagen och som är av Israels folk och Benjamins stam, en hebré född av hebreer ”, o.s.v. – sa Paulus att han räknade allt som ”avskräde ”, vilket är översatt från det grekiska ordet skubalon , som bokstavligen innebär de kvarlämnade resterna som man kastar bort till hundarna (Fil. 3:4-9). En jude genom naturlig härkomst som kommer till Kristus har ingen mer nytta av, eller verkligt intresse för, dessa ting, eftersom allt har fått sin fullbordan i Messias. Det är därför som vi påstår att en sann jude är en individ från varje nation, stam eller språk som tror på Kristus.

 

Av denna orsak sa Paulus: ”Alltså blir de som tror (d.v.s. judar eller troende hedningar) välsignade tillsammans med Abraham som trodde ” (Gal. 3:9). Med andra ord: ”Om ni nu tillhör honom (Kristus) (d.v.s. en troende av judiskt eller hedniskt ursprung) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet ” (Gal. 3:29).

 

Abrahams ”säd” (avkomlingar) idag är de som tror på Kristus. Vi behöver verkligen andlig synförmåga för att förstå dessa ting! Ett av de stora problemen med judarna har varit deras oförmåga att förstå saker på ett andligt sätt, i stället för ett fysiskt eller känslomässigt sätt. Det är detta som alltid har utgjort skillnaden mellan den troende och den icke-troende juden. Den icke-troende juden lägger vikt vid ett jordiskt land som ”A och O”, medan den troende juden säkert vet att det fanns en andlig verklighet bakom den jordiska skuggbilden (Hebr. 11:8-10; 13-16). En sann jude har alltid kunnat förandliga där det är nödvändigt. Det är därför som vi påstår att judendom måste förstås på ett andligt sätt, för att kunna förstås överhuvudtaget. En sann jude är en individ från vilken nation, folkstam eller språkgrupp som helst, som tror på Kristus, vare sig han är av judiskt eller hedniskt ursprung.

 

2. EN SANN JUDE ÄR EN INDIVID SOM HAR BLIVIT FÖRVANDLAD I SITT INRE AV GUDS KRAFT

 

Det förnämsta förbundstecknet i den gammaltestamentliga tidsåldern var omskärelsen. Alla manliga avkomlingar av Abraham skulle vara fysiskt omskurna, men endast de som blev sant frälsta kunde förstå den fulla betydelsen av ritualen. Liksom dopet i det nya förbundet kännetecknar att man tvättats ren från synden genom pånyttfödelsen, så var omskärelsen en symbol för att man skar bort synden och kastade iväg den. Bakom den yttre omskärelseritualen låg en djupare mening, som endast de frälsta kände till. Oavsett den yttre omskärelseritualen, måste en jude bli omvänd för att den omskärelsen skulle ha någon andlig innebörd i hans liv. Vi märker alltså att när Mose sa till Israels barn:

 

”När… du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag i dag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och av hela din själ… ” (5 Mos. 30:2)

 

syftade han på den sinnesändring och omvändelse, som ytterst kom att ske i evangeliets tidsålder. T.o.m. den judiska rabbinen Moses Maimonides (1135-1204) förstod att detta hänvisade till Messias tid. Snarare än att vara ett löfte om befrielse från fångenskap på denna jorden (vilket Maimonides och judarna felaktigt trodde), så står det om följden av denna omvändelse några verser senare i 5 Mos 30:6 att:

 

”HERREN, din Gud, skall omskära ditt hjärta och dina efterkommandes hjärtan, så att du älskar HERREN, din Gud, av hela ditt hjärta och hela din själ. Då ska du få leva”.

 

Detta syftar uppenbart på det andliga verk som äger rum i hjärtat på någon som är en jude efter naturlig härkomst, och som kommer till tro på Messias. Och som ett djupgående eko av detta gjorde aposteln Paulus ett extraordinärt uttalande, som skär tvärs igenom den allmänna judiska läran och den som väldigt många bekännande kristna håller sig till idag, när man missuppfattar judendomens sanna innebörd. Paulus sa nämligen:

 

”Den är inte jude som är det till det yttre, och omskärelse är inte något som sker utvärtes på kroppen. Den är jude som är det i sitt inre, och hjärtats omskärelse sker genom Anden och inte genom bokstaven. En sådan får sitt beröm, inte av människor utan av Gud” (Rom. 2:28-29).

 

Sann omskärelse är inte bara en förordning till det yttre, utan handlar om att man ständigt gör sig av med synd i ens inre liv. Detta är ett verk som endast kan utföras av Gud genom medlaren Jesus Kristus. Detta är ännu en aspekt av det faktum, att judendom måste förstås på ett andligt sätt för att kunna förstås överhuvudtaget. De många missuppfattningarna om judendom och Israel har uppstått just p.g.a. att man inte klarat av detta.

 

Ett av judarnas stora problem har varit deras oförmåga att förstå saker på ett andligt sätt, i stället för ett materiellt eller känslomässigt sätt. Deras tolkning efter bokstaven fördunklar deras andlighet, och den enda andlighet som de går in är inriktad på mysticismen, som är en falsk andlighet.

 

Det är av denna orsak som fromma judar bär bönekapslar (små svarta askar som innehåller skriftrullar) på huvudet och armen. På detta sätt tillämpar de en krasst bokstavlig tolkning av Guds ord och missförstår därför starkt 5 Mos. 11:18, som syftar på den exakta motsatsen till att placera den heliga Skrift som ett yttre tecken på människokroppen:

 

”Ni skall lägga mina ord på ert hjärta och ert sinne , och binda dem som ett tecken på er hand, och de skall vara som ett band till påminnelse på er panna.”

 

Detta syftar på ett inre tecken på den andliga sanningen i Guds ord, vilket David mycket väl förstod: ”Jag gömmer ditt tal i mitt hjärta för att jag inte skall synda mot dig ” (Ps. 119:11), och som Paulus upprepade när han sa: ”Låt Kristi ord bo hos er med all sin vishet … ” (Kol. 3:16). Man kan fästa så många skriftrullar på sin kropp som man vill, men det kommer inte att uttrycka någon andlig innebörd överhuvudtaget.

 

Paulus yttrande i Rom. 2:28-29 innebär att en sann jude är en omvänd individ, som i det nya förbundets tidsålder erkänner Kristus som sin Frälsare. Alltså kan vi säga att en sann jude, efter Kristi ankomst, tillhör den kristna församlingen, vare sig han har judisk eller hednisk bakgrund. Han har blivit omskuren i hjärtat och förstår nu den sanna innebörden av den yttre ritualen. Paulus framhåller: ”Det är vi som är de omskurna, vi som tjänar genom Guds Ande och berömmer oss av Kristus Jesus och inte förlitar oss på yttre ting (Fil. 3:3). ”Vi ” som han syftar på är ”alla de heliga i Jesus Kristus ” i församlingen i Filippi till vilka detta brev är skrivet (Fil. 1:1), tillsammans med honom själv.

 

Detta är säkerligen det centrala i Herren Jesu argument mot församlingen i Smyrna i Upp. 2:9: ”Jag vet hur du hånas av dem som kallar sig judar men inte är annat än en Satans synagoga ”. Jesus beskriver sådana judar som en ”Satans synagoga ”. Hur skulle den politiskt korrekta lobbyn uppfatta det idag? Var Herren själv en ”antisemit”, eller en ”rasist”, eller en ”andlig nazist”? Inte alls! Han var en sanningens man, som tydligt sa det som människor behövde höra, utan att vika undan för judarnas attacker, och inte heller skulle han vika undan för de omogna politiskt korrekta envåldshärskarna idag, som ständigt försöker kväva varje öppet samtal om viktiga kontroversiella frågor.

 

Otro på Kristus är ett Satans verk. Det är nämligen denna världens Gud (d.v.s. djävulen), som har förblindat de otroendes sinnen (2 Kor. 4:3-4, vilket först och främst syftar på icke-troende judar). De som ”säger att de är judar men inte är det ” och som är ”en Satans synagoga ”, är judar som hävdar att deras judendom ligger i deras börd, och som förtröstar på sin naturliga härkomst. Dessa som var judar till det yttre var de som förföljde de kristna i Smyrna. Men fastän de uppfattade sig själva som judar, var de i verkligheten inte judar som hade blivit förvandlade i sitt inre – nya skapelser som ville följa Kristus som sin Messias, nu när han hade kommit. De säger att de är judar, men de kan inte vara det, eftersom de inte är födda på nytt.

 

Detta var rabbinen Nikodemus problem. Se på hans samtal med Herren Jesus i det tredje kapitlet av Johannes evangelium. Jesus sa till honom att han måste bli ”född på nytt ”, om han skulle få del av Guds rike (Joh. 3:3, 5). Nikodemus, som vid den tiden satt fast i det jordiska, känslomässiga judiska tänkesättet, kunde bara uppfatta att Jesu ord syftade på ännu en fysisk födelse (Joh. 3:4, 9). Jesus fick t.o.m. läxa upp honom med tillrättavisningen: ”Du är Israels lärare och vet inte det ” (Joh. 3:10). Det är mycket troligt att Nikodemus till sist blev till fullo omvänd (Jmfr. Joh. 7:50; 19:39), men vid den tidpunkten var han bara en sökare som sa att han var en jude, men i verkligheten inte var det – någon som bara uppfattade andlig sanning som ett religiöst yttre skal, och inte fått sitt eget hjärta omskuret. En sann jude uppfattar den andliga sanningen bakom Guds ord och handlar efter den.

 

Och detta har alltid varit problemet med judarna från själva begynnelsen: en oförmåga att förstå ting på ett andligt sätt, snarare än på ett materiellt eller känslomässigt. Det är detta som alltid har utgjort skillnaden mellan den troende och den icke-troende juden. Det är därför som vi läser att ”Judarna började då tvista med varandra och säga: ’Hur kan han ge oss sitt kött att äta ’” (Joh. 6:52), efter att Jesus hade sagt att han var det levande brödet, som hade kommit ner från himlen och som de måste äta. Denna sjukliga oförmåga att inse den andliga innebörden bakom Herrens ord – och att i stället hänge sig åt en krasst bokstavlig tolkning – har varit judarnas stora problem fram till denna dag. ”Den är inte jude som är det till det yttre … men den är jude som är det i sitt inre … genom Anden ”.

 

Vi sammanfattar att äkta biblisk judendom innebär en gudsfruktan som kommer inifrån, från hjärtat, snarare än att den läggs på utifrån. Detta är andemeningen i sann gudsfruktan. En sann jude är en individ som har blivit förvandlad i sitt hjärta av Guds kraft, och som därigenom uppfattar sanningen om Jesus Kristus i de heliga Skrifterna. Ett tredje kännetecken på biblisk judendom är det faktum att

 

3. EN SANN JUDE ÄR, OCH HAR ALLTID VARIT, EN DEL AV EN LITEN KVARLEVA AV ISRAELS FOLK

 

I början av delen om Israel i Romarbrevet skriver aposteln Paulus att

 

”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller alla Abrahams efterkommande hans barn” (Rom. 9:6-7).

 

Detta behöver förstås på rätt sätt, eftersom det är avgörande för vår förståelse av den sanna innebörden av judendom och Israel. Vad dessa verser vill säga oss, är att vi måste skilja mellan Israel som folket-staten och de som är äkta judar.

 

Folket-staten Israel upprättades av Gud på grundval av Jakobs tolv stammar och skulle tjäna ett speciellt gudomligt syfte, tills Kristus kom (Gal. 3:19-29). När den utlovade avkomlingen hade kommit – vilket Paulus nämner om i Gal. 3:19, och som uppenbart avser Kristus, vilket profeterades om i 1 Mos. 3:15 – hade den gamla förbundsnationen Israels nationella och juridiska status inte längre något fortsatt syfte.

 

Men inom den nationella majoriteten hade alltid funnits en judisk kvarleva, som var sanna troende och som såg fram mot Messias, som skulle bli ”Israels tröst”. Saul och David var en klassisk illustration av denna delning mellan en sann judisk troende och en köttslig bekännare, som bara sökte skydd under förbundsvälsignelserna, men inte hade något verkligt andligt intresse. Saul var huvudsakligen brinnande för Israel och för sig själv, men David var brinnande för Herren och hans sanna andliga avsikter.

 

”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Inte varje judisk individ till börden hade del i det sanna Israel, Guds troende folk. Uppenbart fanns ”Jakobs hus, ni som är uppkallade efter Israels namn och flöt fram ur Juda källa, ni som svär vid HERRENS namn ” (Jes. 48:1).

 

Ja, det fanns detta nationella yttre skal, som var uppkallat ”efter Israels namn ” – det var Israel till namnet . Och visserligen ”bekände ” de ”sig till Israels Gud ” (Jes. 48:1) med sina läppar. Men problemet var, trots alla deras faktiska yttre ceremonier , att de använde namnet Israel och bekände Gud, men ”inte i sanning och rättfärdighet ”, som profeten visade (Jes. 48:1). Jesaja säger vidare: ”Ni kallar er efter den heliga staden och stöder er på Israels Gud ” (Jes. 48:2), men att söka skydd i yttre, jordiska välsignelser var aldrig nog för att frälsa eller att medföra ett helgat liv (jmfr. Ps. 51:16-17).

 

Men bland de som till det yttre tillhörde förbundets folk, fanns alltid en liten kvarleva av troende människor – sanna judar, som förstod den andliga verkligheten som låg bakom det yttre skeendet, såsom judarnas befrielse ur Egypten, vandringen i öknen, mannagivandet, djuroffren, rituella tvagningar och det utlovade landet. Det som denna kvarleva fick erfara, medförde inte att Mose lag drev dem in i ökad obegriplig lagiskhet (som det senare gjorde med de laglärda, skriftlärda och fariséerna), utan rakt i armarna på deras Frälsare, deras frälsnings Klippa, den Smorde. Men återstoden av Israel – den icke-troende majoriteten – var en styggelse för Herren. Jesaja uttrycker det så här:

 

”Om HERREN Sebaot inte hade lämnat kvar en liten återstod åt oss, då hade vi varit som Sodom, vi hade liknat Gomorra” (Jes. 1:9-10).

 

Det var endast den gudfruktiga kvarlevan som säkerställde Israels fortsatta bevarande som ett folk. ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Och inte heller har det någonsin varit så. Naturligtvis trodde även den oandliga majoriteten av israeliterna alltid att de också var det sanna Israel. De grundade detta enbart på deras stamträd som kan spåras tillbaka till Abraham. Men när Johannes Döparen ”såg att många fariseer och sadduceer kom för att bli döpta av honom , sa han till dem:

 

”Ni huggormsyngel, vem har fått er att tro att ni kan fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tro inte att ni kan säga till er själva: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud av dessa stenar kan uppväcka barn åt Abraham”. (Matt. 3:7-9).

 

”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Herren Jesus använde sig också av denna dubbla hänvisning till Israel mycket tydligt i ett samtal med fariseerna:

 

”Jag vet att ni är Abrahams barn (avkomlingar), men ni vill döda mig därför att ni inte förstår mitt ord. Jag talar vad jag har sett hos min Fader. Ni gör vad ni har hört av er fader. De svarade honom: ’Vår fader är Abraham.’ Jesus sade: ’Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar. Men nu vill ni döda mig, en man som har sagt er sanningen, som jag har hört av Gud. Så handlade inte Abraham. Ni gör er faders (d.v.s. djävulens) gärningar” (Joh. 8:37-41).

 

Förstår ni vad Herren säger här? Han säger först att han vet att de är ”Abrahams barn (avkomlingar) ”. Så mycket medger han. Men sedan säger han: ”Om ni vore Abrahams barn, skulle ni göra Abrahams gärningar ”. Motsäger han sig själv? Hur kan de vara Abrahams avkomlingar, men inte vara hans barn? Svaret är att han använder samma uttryck på olika sätt. Precis som Paulus använder uttrycket ”Israel” på två olika sätt, för att beskriva Israel genom naturlig härkomst och det andliga Israel (Rom. 9:6), så gör Herren Jesus samma sak här. Han vet att de är Abrahams avkomlingar genom naturlig härkomst, men från en andlig synpunkt är de inte Abrahams barn. ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”.

 

Vi ser också att Herren Jesus uppmärksammar den skillnaden, när han möter Natanael. Han sa: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek” (Joh. 1:47). Verkligen en israelit! EN SANN Israelit. En verklig jude, som är en jude i sitt hjärta och inte bara är beroende av yttre tecken eller fysisk härstamning.

 

Och detta är andemeningen i den bibliska förståelsen av judendom. En sann jude är, och har alltid varit, någon från en liten kvarleva av Israels folk. Paulus uttrycker det så här: ”Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade (Rom. 11:7). I detta ligger åtskillnaden som måste göras. Det betyder ingenting att man är omskuren, att man är av Israel genom naturlig härkomst, och att man är en avkomling en folkstam i Israel. Att vara jude måste förstås på ett andligt sätt, om det ska förstås överhuvudtaget. Även om man kan spåra sin härstamning till Levi, Aser, Sebulon, Benjamin eller Juda eller någon annan, är detta endast vad Paulus kallar ”ändlösa släktregister ”, vilka judarna alltid har varit så benägna att diskutera om (1 Tim. 1:4). Denna härstamning kallas av honom ”ändlös ”, eftersom den inte har någon betydelse idag. Den enda meningsfulla härstamning idag är den som vi kan läsa om i början av evangelierna – den som leder till Herren Jesus Kristus, som personifierar Abrahams sanna avkomling. Ty ”alla Guds löften har i honom fått sitt ja…(och) genom honom sitt amen ” (2 Kor. 1:20). Det är i Jesus Kristus som Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, att i hans avkomling alla folk på jorden skulle bli välsignade. Alla förbundslöften och välsignelser strålar samman i honom. Om man inte tar emot honom, kan det inte finnas någon uppfyllelse av de andliga löften som gavs till fäderna i det gamla förbundet.

 

Om det finns någon lärdom som neo-judaisterna behöver få veta, är det att ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Även psalmisten Asaf kände till denna sanning. När han sa: ”Gud är i sanning god mot Israel ”, begränsade han det direkt genom att säga ”mot dem som har rena hjärtan ” (Ps. 73:1). ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”.

 

En sann jude är, och har alltid varit, en del av en liten kvarleva av Israels folk.

 

Ett annat kännetecken på judendom i bibeln är att

 

4. EN SANN JUDE ÄR NÅGON SOM HAR GÅTT ÖVER FRÅN DET GAMLA FÖRBUNDET MED ISRAEL I GAMLA TESTAMENTET TILL DET NYA FÖRBUNDET I KRISTUS

 

Trots det faktum att Israel bröt det förbund som Herren ingick med dem, utlovade han ett nytt förbund som skulle vara på en fullständigt ny grund. Vi finner detta tydligast beskrivet i Jer. 31:31-34:

 

”Se, dagar skall komma säger HERREN, då jag skall sluta ett nytt förbund med Israels hus och med Juda hus, inte ett sådant förbund som jag slöt med deras fäder den dag då jag tog dem vid handen och förde dem ut ur Egyptens land – det förbund med mig som de bröt fastän jag var deras rätte herre – säger HERREN. Nej, detta förbund som jag efter denna tid skall sluta med Israels hus, säger HERREN: Jag skall lägga min lag i deras inre och skriva den i deras hjärtan. Jag skall vara deras Gud och de skall vara mitt folk. Då skall de inte mer behöva undervisa varandra, ingen sin broder och säga: ’Lär känna HERREN!’ Ty alla skall känna mig från den minste bland dem till den störste, säger HERREN. Ty jag skall förlåta deras missgärningar och deras synder skall jag inte mer komma ihåg”.

 

När Herren säger ”efter denna tid ” (v. 33) syftar han på den tid när den babyloniska fångenskapen har avslutats. Han upprepar samma löfte i Jer. 32:37-40:

 

”Se, jag skall samla ihop dem ur alla länder dit jag i min harm, vrede och stora förbittring har fördrivit dem, och jag skall föra dem tillbaka till denna plats och låta dem bo här i trygghet. Och de skall vara mitt folk och jag skall vara deras Gud. Jag skall ge dem alla ett och samma hjärta och lära dem en och samma väg så att de alltid fruktar mig, för att det skall gå väl för dem och deras barn efter dem. Jag skall sluta ett evigt förbund med dem så att jag inte vänder mig ifrån dem och upphör att göra dem gott, och jag skall lägga fruktan för mig i deras hjärtan så att de inte viker av från mig”.

 

De som vidhåller uppfattningen att Israel fortfarande är Guds utvalda folk idag, påstår att detta ”nya förbund ” som omnämns i Jeremia 31 och 32 inte ännu har uppfyllts. En tidskrift framställer det så här: ”Eftersom en sådan väckelse aldrig har inträffat i Israels historia, ska denna händelse till sist inträffa ” (Keith Parker, Is the Church the New Israel? A Biblical Analysis of the Teachings of ’Replacement Theology’ , Prayer for Israel). Men detta är att misstolka Skriftens tydliga undervisning. Väckelsen som denna författare tror ”aldrig har inträffat i Israels historia ” har förvisso inträffat, men eftersom den inte överensstämde med det judiska sättet att tänka, har både judarna och neo-judaisterna missat den fullständigt. Den inträffade vi Kristi ankomst – tog sin början med apostlarna och de få andra som först kom till tro, och fortsatte sedan vid pingsten när tre tusen människor blev frälsta ut ur Israel, och många mer som en följd av detta (t. ex. Apg. 4:4).

 

Dessutom kommer den som noggrant studerar Skriften att upptäcka i Hebreerbrevet, att detta ”nya förbund ” i Jeremia – som citeras i Hebr. 8 – är det samma som upprättades genom Herren Jesu Kristi blod (Hebr. 7:22; 8:7-13; 10:11-22; 12:24; 13:20-21; jmfr. Matt. 26:28). Var vänlig läs dessa bibelord, genom vilka neo-judaisternas myter och fabler säkerligen kommer att försvinna. Det finns bara en Medlare i det ”nya förbundet ” som Jeremia talar om, och det är Herren Jesus Kristus, som redan har kommit och tillkännagett detta förbund för både judar och hedningar vid sin första tillkommelse.

 

Vi ser här ännu en gång hur judendom måste förstås på ett andligt sätt, för att förstås överhuvudtaget. När Guds ord säger att Herren kommer att sluta ett nytt förbund med Israels och Juda hus, får detta sin fullbordan i de troende, och inte i någon med en naturlig härstamning från de tolv folkstammarna. Det är stadfäst i dem som är Guds folk på ett andligt sätt, vars synder är täckta av Kristi blod, som har den helige Ande inom sig – som inte behöver några yttre bud för att känna Herren, utan som har Guds lag skriven i sina hjärtan och sinnen. Efter att ha citerat Jer. 31:31-34, förklarar Hebreerbrevets författare:

 

”När han (Herren) talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det gamla är föråldrat. Men det som blir gammalt och föråldrat är nära att försvinna” (Hebr. 8:13).

 

Detta brev till hebreerna skrevs strax före Jerusalems och templets förstörelse – vilket var Guds sätt att visa att det gamla förbundet hade förts till en förödande avslutning I verkligheten hade det upphört vid det ögonblick då Kristus utropade ”Tetelestai! ” (”Det är fullbordat!” eller ”det har uppfyllts!”) Det finns många aspekter på dessa mäktiga ord av vår Frälsare på korset, men förvisso är det mest centrala, att hela den mosaiska ordningen upphävdes för att bana väg för ett bättre hopp – Israels verkliga hopp i Kristi fullbordade verk.

 

Under cirka fyrtio år framåt i tiden fanns en märklig, tillfällig övergångsperiod, under vilken tillbedjan i templet fortsatte och då judar som omvände sig till Kristus fortfarande kunde helga den judiska sabbaten på lördagen, och också samlas på söndagen – Herrens uppståndelsedag. Det som inträffade år 70 e. Kr. var därför ett mäktigt sätt för Herren att synligt ta bort varje återstående spår av det gamla förbundet. Ett ”nytt Israel” grundat på ett nytt förbund höll på att bli upprättat. Petrus sa till judarna i Asien, som hade kommit till Kristus:

 

”Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. Ni som förut inte var ett folk är nu Guds folk (1 Petr. 2:9-10).

 

Detta är i realiteten en upprepning av uttalandet i gamla förbundet i 2 Mos. 19:5-6:

 

”Om ni nu hör min röst och håller mitt förbund, skall ni vara min dyrbara egendom framför alla andra folk, ty hela jorden är min. Ni skall för mig vara ett rike av präster och ett heligt folk.”

 

Därför kan det inte finnas någon som helst mening med att judarna idag håller fast vid det som är ett ”föråldrat ” förbund (Hebr. 8:13). Vi har redan tidigare förklarat att

 

”Det är i Jesus Kristus som Gud uppfyllde sitt löfte till Abraham, att i hans avkomling alla folk på jorden skulle bli välsignade – att alla förbundslöften och välsignelser strålar samman i honom. Om man inte tar emot honom, kan det inte finnas någon uppfyllelse av de andliga löften som gavs till fäderna i det gamla förbundet”.

 

Det är därför som Herren Jesus tydligt åsyftas som ”förbundets ängel ”:

 

”Se, jag skall sända min budbärare och han skall bereda vägen för mig. Och den Herre som ni söker skall plötsligt komma till sitt tempel, förbundets ängel som ni längtar efter. Se, han kommer, säger HERREN Sebaot” (Mal. 3:1).

 

Genom hela den gammaltestamentliga tidsåldern, från domen som Herren gav efter syndafallet, har löftet om kvinnans avkomma varit i centrum för de gudfruktigas förväntan. Denna gudfruktiga förväntan fick sitt svar i Messias, när han kom i tidens fullbordan. Sant gudfruktiga judar som levde vid tiden för Kristi inkarnation, visste mycket väl att han var uppfyllelsen av detta löfte om ett nytt förbund. Detta är innebörden i orden av Johannes Döparens far Sackarias, när han profeterade:

 

”Välsignad är Herren, Israels Gud, som har besökt och återlöst sitt folk. Han har upprättat åt oss ett frälsningens horn i sin tjänare Davids släkt, så som han för länge sedan hade lovat genom sina heliga profeters mun. Han har frälst oss från våra fiender och från deras hand som hatar oss. Han har visat barmhärtighet mot våra fäder och tänkt på sitt heliga förbund, enligt den ed han gav vår fader Abraham. att vi, frälsta ur våra fienders hand, skulle få tjäna honom utan fruktan, i helighet och rättfärdighet inför honom under alla våra dagar” (Luk. 1:68-75).

 

Det är därför som det är så viktigt att inse, att en sann jude är någon som har gått över från det gamla förbundet till det nya förbundet i Kristus. De köttsliga, oandliga judarna som bara väntade på ett jordiskt rike under en jordisk kung, avvisade deras Messias när han kom, och detta avvisande har fortsatt till denna dag. Men de sanna andliga judarna insåg att Herren Jesus var ”Israels verkliga hopp”, uppfyllelsen av alla dessa gammaltestamentliga profetior om förbundet. Vi märker följaktligen att Israels frälsning inte finns i något jordiskt återupprättande av landet, utan i Kristi nya förbundsblod:

 

”Och det är så hela Israel skall bli frälst, som det står skrivet: Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder (Rom. 11:26-27).

 

”Hela Israel ” som blir ”frälsta ” är det andliga Israel, och inte det köttsliga , och deras frälsning träder i kraft genom Kristi första tillkommelse – Frälsaren som kommer från Sion – och är grundad på den ställföreträdande försoningen i det nya förbundets blod, och inte på något återupprättande av landet. Därför säger Skriften på ett annat ställe:

 

”Men nu har Kristus ett högre prästämbete, liksom det förbund han är medlare för är bättre, eftersom det är stadfäst med bättre löften” (Hebr. 8:6).

 

Israels barn bröt det gamla förbundet, förverkade alla rättigheter till det, och Herren gav i sin nåd i stället ett nytt förbund, som de skulle ha accepterat (Jer. 31:31; Luk. 22:20; Hebr. 8:8). Därför finns det inget förbund som judarna kan göra anspråk på idag, annat än detta nya förbund i Kristus. Han är i grund och botten uppfyllelsen av löftet i Guds förbund: ”Ty alla Guds löften har i honom fått sitt ja…(och) genom honom sitt amen ” (2 Kor. 1:20). Därför kommer den som vill hålla sig till bibelns judendom att överge dess yttre former, förkasta den ceremoniella lagen, och i stället ta emot det nya förbundet i Kristi blod.

 

När vi nu har granskat dagens judendom och jämfört den med judendomens andliga innebörd i bibeln, kan vi bara komma fram till att dagens judendom, utifrån ett bibliskt perspektiv, är en falsk religion och bör behandlas som sådan. Med detta menar vi inte, att dess anhängare bör behandlas med nedvärdering, utan vi önskar bara att visa det akuta behovet av evangelisation bland judar, som bland varje annan falsk religion.

 

De som fortsätter att kalla sig själva judar idag, men som inte följer Herren Jesus Kristus och därigenom inte blir en del av hans församling, ska inte behandlas som om de vore en speciell klass människor, som trots sin olydnad fortfarande skulle vara välbehagliga för Gud. De behöver, liksom alla människor, få höra och tro på Jesu Kristi evangelium.

 

Gud varken föreskrev eller skapade dagens judendom, vilken inte får förväxlas med den religion som föreskrevs och skapades av Gud, och som finns bevarad i Gamla testamentet. Dagens judendom kom till efter återvändandet från fångenskapen i Babylon. Det var denna religion som Herren Jesus starkt konfronterade under sin jordiska verksamhet. Det är en falsk religion – ett uttryck för avfall från Guds föreskrivna väg.

 

Alltså är dagens judendom en falsk religion. Men du kanske säger: ”antag att en jude idag följer Skrifterna i Gamla testamentet bokstavligen och är starkt ortodox? ” I själva verket är det omöjligt av följande orsaker: 1) Det finns inget tempel att offra i, 2) prästadömet har avskaffats, och 3) hela den ceremoniella levitiska lagen avslutades på korset. Vi förstår ju att i verkligheten får alla beståndsdelar i det gamla förbundets ordning sin fullbordan i Kristus. Om människor bara ville läsa Rom. 4; Rom. 9-11; Gal 3 & 4; Hebr. 7-10 med trons ögon, skulle inga av dessa problem uppstå. Så viktigt det är att förstå detta, så att vi evangeliserar på ett sätt som ärar Gud.

 

Efter att ha blivit förskingrade ut över världen som ”en ödemark och till häpnad och åtlöje och till en förbannelse ” (Jer. 25:18) – som en fullbordan av den fruktansvärda förbundsförbannelsen i 5 Mos. 28:15 & 64 och det som de förorsakade sig själva genom att säga ”Hans blod må komma över oss och våra barn ” (Matt. 27:75) – finns hoppet om frälsning för alla judar endast i lydnad för Jesu Kristi evangelium:

 

Rom. 10:16-17: ”Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: Herre, vem trodde vår predikan? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord”.

 

Därför måste vi dra slutsatsen att den enda sanna juden, i bibliska ordalag, är någon som har gått över till Kristus – som är ”Israels enda hopp”, vilket vi ska finna i nästa del av vår översikt.

 

Efter att vi nu har sett på judendomen på ett personligt, andligt plan – och fastställt vad en sann jude är och jämfört detta med dagens judendom – går vi nu över till att se på judendomen i sin helhet, och koncentrerar oss på alla de påståenden, som görs av många bekännande kristna angående det jordiska folket Israel.

 

Innan vi talar öppet om detta, är det viktigt att påpeka, att vi inte ska låta oss påverkas av det faktum, att så många människor håller fast vid uppfattningarna om judendom och Israel, med vilka vi här förklarar oss vara oeniga. Det faktum att en massa bekännande kristna tror att en speciell undervisning är riktig – oavsett hur lidelsefullt de tror på den – bevisar inte att själva undervisningen är riktig. Millioner av uppriktiga, hängivna kristna tror på många av lögnerna om Israel och judendom idag, och dessa läror har kommit in i en stor mängd väl ansedda bibelkommentarer, trots det stora urvalet av skrivet material som adekvat vederlägger dem. Skulle den stora spridningen av dessa läror göra dem tillförlitliga? Naturligtvis inte. Antalet bekännande kristna som tror på en speciell sak, är inget riktmärke på hur pass sann den är.

 

Under församlingens forntid bekämpade Athanasius, en ädelmodig diakon från Alexandria, den rådande arianska villfarelsen, som förnekade treenigheten och Kristi gudom. Som en följd av detta blev han känd som Athanasius Contra Mundum (”Athanasius mot världen”) – en hänsyftning på det faktum att det bara var en liten människa mot den stora massan – och förvisades från sitt land fem gånger, medan ett ”avtal framställdes mot honom” för att han skulle lönnmördas. Men historien visar – som den så ofta har gjort – att den stora massan hade fel och Athanasius hade rätt. Det är rimligt att säga – mänskligt talat – att om Athanasius inte hade motsatt sig det som majoriteten av bekännande kristna trodde vid den tidpunkten, skulle det inte finnas något evangelium att förkunna idag. Kristen sanning skulle ha gått förlorad. Så mycket var majoritetens uppfattning värd vid den tiden i den kristna församlingen! Sanningen verifieras aldrig av antalet människor som håller fast vid den.

 

Gud låter i sin suveränitet villfarelser och falska trossystem regelbundet komma upp i församlingarna, för att tända en gnista till liv i Kristi kropp och klart föra fram sanningen i centrum (1 Kor. 11:19; jmfr 1 Joh. 2:18-20). Och sedan reser Herren alltid upp lärare, som med framgång kommer att bekämpa dem som begraver denna sanning bakom den snärjande falskheten. Glöm inte att vid så gott som varje skede i församlingens historia, har det alltid funnits många fler bekännande kristna, som hellre väljer att hålla fast vid sina falska, invecklade och ofta sensationella system som är skapade av människor, än de som håller sig till Skriftens enkla sanningar.

 

William av Ockham (1285-1347) uttrycker det så här:

 

”När det gäller frågor om tro och vetenskap är jag mer imponerad av ett auktoritativt avsnitt i den heliga Skrift tolkad på ett riktigt sätt, än av vad en massa människor säger. Jag skäms inte för att jag blir övertygad om sanningen. I själva verket anser jag att när sanningen segrar över mig, är detta det mest nyttiga för mig. Men jag vill aldrig bli besegrad av den stora massan. Det står faktiskt att läsa i de heliga orden, att den stora massan i regel far vilse, och att en enda människa ofta kan slå de övriga på flykten”.

 

En osläcklig törst efter sanningen har aldrig stått särskilt högt i kurs i de kristna församlingarna som helhet. Att hålla sig till sanningen är obekvämt, och för att komma fram till den krävs mer än att man bara studerar på ett ytligt sätt. De flesta bekännande kristna vill ha det bekvämt och verkar föredra det mer ytliga. När Paulus talade om den tid då människor i kyrkorna skulle samla åt sig mängder av falska lärare, eftersom det kliar i öronen på dem att få höra dem (2. Tim. 4:3) – kunde han ju ha menat vilken tid som helst i församlingen historia – men överflödet av galna läror i vår tid är nog svåröverträffat.

 

 

Låt oss därför inte bli imponerade av att ett stort antal människor kanske tror på någonting. Detta är ingen barometer som mäter sanningen, eftersom även de falskaste religionerna alltid har haft ett stort antal anhängare, medan de som är trogna omnämns i bibeln som en ”kvarleva”.

 

 

DEL 2

 

När vi nu har påvisat hur Skriften förklarar innebörden av en sann jude, i jämförelse med ”de som säger att de är judar men inte är det ”, låt oss nu gå igenom de viktigaste påståendena som görs om folket-staten Israel idag:

 

III. EN ANALYS AV VISSA VANLIGA PÅSTÅENDEN OM ISRAEL OCH JUDENDOM

 

Påstående nr.1: ”Upprättandet av folket-staten Israel i Mellanöstern idag är en uppfyllelse av den bibliska profetian”

 

Detta påstående grundas först och främst på två felaktiga uppfattningar. För det första, att löftet om landet till Abraham aldrig blev uppfyllt under den gammaltestamentliga tiden, och därför väntar på hela sin fullbordan, av vilket den nuvarande israeliska staten är den ”första delen”. Den andra felaktiga uppfattningen är att de gammaltestamentliga profetiorna som verkar tala om återupprättandet av nationen Israel till att bebo ett land fortfarande väntar på att uppfyllas. På dessa påståenden svarar vi:

 

1. LÖFTET OM LANDET BLEV UPPFYLLT I GAMLA TESTAMENTETS TID

 

Ett av påståendena som man främst får höra från vissa håll, är att löftet om ett land till Abraham aldrig uppfylldes under Gamla testamentets tid. Men Guds ord säger något annat. Två löften som Gud gav till Abraham är att han skulle få oräkneliga avkomlingar och ett stycke land som är beskrivet i klara ordalag. Vi ser dessa tydligt beskrivna i två bibelavsnitt:

 

”Skall jag rikligen välsigna dig och göra dina efterkommande talrika som stjärnorna på himlen och som sanden (som är, eng. övers.) på havets strand” (1 Mos. 22:17).

 

”På den dagen slöt HERREN ett förbund med Abraham och sade: ’Åt dina efterkommande skall jag ge detta land, från Egyptens flod ända till den stora floden, floden Eufrat’” (1 Mos. 15:18).

 

Nyckelorden finns i fetstil. Dessa väntar emellertid inte på att bli uppfyllda, för under Salomos regering finner vi att ett uttalande görs, som faktiskt återspeglar den framställning som används i 1 Mosebok angående dessa löften. Vi läser i 1 Kungaboken 4:20-21:

 

”Juda och Israel var talrika som sanden vid havet. De åt och drack och var glada. Salomo regerade över alla riken från floden till filisteernas land och ända ner till Egyptens gräns”.

 

Detta är exakt samma område som omnämns i Guds löfte till Abraham (jmfr. 2 Krön. 9:26). Efter återkomsten från fångenskapen upphöjde leviterna och andra en mäktig bön till Herren, i vilken de sa:

 

”Du, HERRE, är den Gud som utvalde Abram, och förde honom ut från det kaldeiska Ur och gav honom namnet Abraham. Du fann hans hjärta trofast inför dig och du slöt förbund med honom: att ge åt hans efterkommande kananeernas, hetiternas, amoreernas, perisseernas, jebusiternas och girgaseernas land” (Neh. 9:7-8).

 

Men de tvivlade inte på utgången. Till skillnad från dagens förvirrade neo-judaister, väntade de inte på en framtida uppfyllelse av löftet om landet, för de sa omedelbart: ”Du lät dina ord gå i uppfyllelse, ty du är rättfärdig ” (Neh. 9:8). Psalmisten utropar också:

 

”Ty han tänkte på sitt heliga löfte till Abraham, sin tjänare. Så förde han ut sitt folk med glädje, sina utvalda med jubel. Han gav hednafolkens länder åt dem, det folken arbetat ihop fick de ärva” (Ps. 105:42-44).

 

Men annan aspekt av detta löfte om landet är det faktum, att det påstås ha blivit givet till Israel ”för evig tid”. Som stöd för detta citerar dagens judaister ofta 1 Mos. 13:14-15:

 

”HERREN sade till Abram sedan Lot hade skilt sig från honom: ’Lyft upp din blick och se dig omkring från den på den plats där du står, mot norr och söder, mot öster och väster. Hela det land som du ser skall jag ge åt dig och dina efterkommande för evig tid’”.

 

Påståendet att p.g.a. att bibeltexten säger ”för evig tid”, måste detta därför fortfarande gälla idag och skall alltså med våld lämnas tillbaka. De påstår att man måste skilja mellan det förbund som slöts med Abraham och det mosaiska förbundet. De påstår att det mosaiska förbundet var temporärt och uppfylldes i Kristus, medan förbundet med Abraham som gällde landet omtalades som ett ”evigt förbund ” (1 Mos. 13:14-15; 17:7, 19), och alltså måste det fortfarande vara i kraft.

 

Men när man väl förstår den symboliska innebörden av så många löften i Gamla testamentet, då blir ”evigheten” i löftet om landet tydligt. Uppenbart kan inte ett stycke av ett geografiskt område ges för evig tid, eftersom vi vet från andra ställen i Skriften att jorden ska komma under domens eld och förstöras (2 Petr. 3:10). Därför kommer det inte att finnas något konkret land kvar som man kan äga för evig tid .

 

Men detta med ”för evig tid” kan klart förstås, när man inser att det utlovade landet alltid bara var en ”sinnebild” – en symbol av himlen, som är evig. Precis som det fysiska folket Israel pekade mot församlingen, så pekade det konkreta landet framåt mot evigheten. Att gå in i det sanna utlovade landet, är att komma in i evigheten.

 

Patriarkerna i Israel förstod den symboliska aspekten av detta med ”för evig tid” angående landet mycket väl. Abraham, t. ex.

 

”levde som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud hade format och skapat” (Hebr. 11:9-10).

 

I motsats till dagens judaister, som uppfattar uppfyllelsen av löftet om landet som det andliga livets A och O, ”bekände ” patriarkerna ”sig vara gäster och främlingar på jorden ” (Hebr. 11:13) och de längtade ”till ett bättre land, det himmelska ” (Hebr. 11:16). De visste mycket väl att löftet om landet ”för evig tid”, faktiskt var löftet om ett andligt hem i evigheten. De insåg denna symboliska aspekt av detta med landet ”för evig tid” mycket väl.

 

I själva verket är vi kristna förlängningen av den eviga karaktären i löftet till Abraham. Paulus gör det klart att ”om ni nu tillhör honom (Kristus) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet ” (Gal. 3:29).

 

När Herren därför sa ”Och jag skall upprätta ett evigt förbund mellan dig och mig och dina efterkommande från släkte till släkte, ett evigt förbund ”, går det utöver ren fysisk härkomst. Matthew Henry uttrycker det så här:

 

”här (i 1 Mos. 17), där det utlovas en evig egendom, måste det förvisso uppfattas som en sinnebild av den himmelska glädjen, den eviga vila som återstår för Guds folk”.

 

Det är denna oförmåga att inse den andliga karaktären i så många av löftena i Gamla testamentet till Israel och dess patriarker, och att man vill pressa in vissa profetior i ett uppdiktat ändetidsscenario, som har lett till den villfarelse vi har idag – Israel, bedragaren.

 

Problemet med judiska folket idag, och så många kristna också, är att de inte vill acceptera att löftet om det geografiska landet var till för att uppfyllas under det gamla förbundet, som nu är föråldrat: ”När han (Gud) talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat ” (Hebr. 8:13). Löftet om landet till Abraham uppfylldes för länge sedan. Vi kan därför dra slutsatsen att det inte kan vara möjligt, att folket-staten Israel i Mellersta Östern idag skulle kunna vara en uppfyllelse av den bibliska profetian, utan tvärtom är en följd av internationella politiska intriger och förhatliga terroristhandlingar, som till varje del var lika anstötliga som de palestinska extremistgruppernas. (Det är ingen överdrift att påstå att det moderna Israel är ett verk av terrorism. Många av dess ledare har varit fullblodsterrorister. De båda tidigare premiärministrarna Menachem Begin och Yitzhak Shamir uppmuntrade till att mörda innan Israel hade utropats som stat. Shamir var ledare för terroristgruppen Lehi – även känd som Sternligan – vilken beordrade mordet på Lord Moyne, som sköts ner i Kairo 1944. I en nyligen gjord intervju med Daily Telegraph sa Shamir, att han skulle varit glad om han fått mörda Lord Moyne med egna händer , Daily Telegraph, 18 april 1988, sid. 20. Dessa män bombade sig bokstavligen in i sina tjänster, i förtröstan på att skulden för förintelsen skulle framkalla en sympatistämning för deras sak. Shamir kallade faktiskt sig själv för ”Michael”, inspirerad av IRA-ledaren Michael Collins. Staten Israel är en terroriststat som har sitt ursprung i mord och blodbad).

 

2. ÅTERUPPRÄTTANDET AV ISRAEL I GAMLA TESTAMENTET HAR ALLTID VARIT GRUNDAT PÅ VISSA TYDLIGA VILLKOR

 

De många kristna idag som rakt av accepterar uppfattningen, att dagens Israel är en uppfyllelse av den bibliska profetian, verkar förbise det viktiga faktum att ett återupprättande av Israel måste vara grundat på vissa villkor, som är tydligt framställda i Skriften. I Jer. 50:4-5 får vi ett klassiskt exempel på villkoren för återupprättandet av Israels folk:

 

”I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skall Israels barn komma tillsammans med Juda barn. Under gråt skall de gå och HERREN, sin Gud, skall de söka. De skall fråga efter Sion och vända sig hitåt: ’Kom! Låt oss hålla fast vid HERREN i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas’”.

 

Detta syftar uppenbart på det återupprättande av Israel som Gud menat. Men lägg märke till att det finns nödvändiga förutsättningar. Vi finner aldrig en enda gång i Skriften att Israel återupprättas, utan att dessa villkor har blivit uppfyllda.

Det första villkoret för detta återupprättande är

 

a) Djup omvändelse

 

Vi läser att ”under gråt skall de gå ”. Detta kommer otvetydigt före ett återupprättande. Längtan efter ett återupprättande är inte bara att bli återupprättade till landet, utan att bli återupprättade till Herren. Och detta innebär en djup omvändelse i hjärtat. Detta är en grundläggande lag för återupprättande av varje slag i Skriften – vare sig den är gemensam eller individuell.

 

Vi märker många gånger att författare i Gamla testamentet uttrycker Guds sinne, hur han inte har något till övers för yttre former av tillbedjan, utan i stället längtar efter ett förkrossat hjärta, ett ångerfullt sinnelag. Det är detta som sätter igång ett återupprättande. Andra bibeltexter som tydligt visar behovet av omvändelse före återupprättande är Dan. 9:1-6; Neh. 1:4-11.

 

Finner vi att det var detta slag av omvändelse som ledde till grundandet av det nutida folket-staten Israel idag? Inte alls. Det fanns bara nationell stolthet, förbittring över att ha blivit förföljda, en längtan efter att göra anspråk på ”sina rättigheter” till ett nationellt hemland och en villighet att döda alla som kom i vägen.

 

Den fruktansvärda sanningen är att ända tills det finns en ånger över att ha brutit förbundet och dödat deras Messias, kommer det judiska folket ständigt att utsättas för svårigheter och vara utan en verklig gemenskap med Herren.

En andra förutsättning för Israels återupprättande är

 

b) Trohet mot Gud

 

I vår bibeltext i Jer. 50:4-5 sägs det att det återupprättade folket ska ”söka HERREN ”. Vad innebär det att ”söka Gud?” Förvisso syftar det på en längtan att bli fostrad av honom, att vara lydig mot honom och att vandra på hans vägar. En betydelsefull bibeltext i detta avseendet är 5 Mos. 30:1-3:

 

”När allt detta kommer över dig, välsignelsen och förbannelsen som jag har förelagt dig, och du lägger detta på ditt hjärta bland alla de hednafolk dit HERREN, din Gud, fördriver dig, och du vänder om till HERREN, din Gud, och lyder hans röst, i allt vad jag idag befaller dig, du och dina barn, av hela ditt hjärta och hela din själ, då skall HERREN, din Gud, göra slut på din fångenskap och förbarma sig över dig. HERREN, din Gud, skall då åter samla dig från alla folk, dit han har skingrat dig”.

 

Här ser vi att förbarmandet över Israel och dess församlande som ett Guds folk är beroende av att de först återvänder till Herren och ”lyder hans röst ”. Och detta är faktiskt det sinnelag, som fanns hos de judar som återvände från fångenskapen i Babylon:

 

”Den första dagen i den första månaden blev det nämligen bestämt att man skulle lämna Babel, och på första dagen i femte månaden kom han till Jerusalem, eftersom Guds goda hand var över honom. Ty Esra hade vänt sitt hjärta till att studera HERRENS lag och leva efter den och att lära ut lag och rätt i Israel” (Esra 7:9-10).

 

Var står den nuvarande staten Israel med hänsyn till detta? Den grundades ju inte på lydnad för Herrens befallningar, som i tiden efter Golgata finner sitt starkaste uttryck i lydnad för Jesu Kristi evangelium (jmfr. 1 Petr. 4:17). Förvisso har inte dagens israeliter sökt Gud alls, för då skulle de ha insett att de inte längre skulle vara under Mose lag, utan under Kristi lag (1 Kor. 9:21).

En annan förutsättning för Israels återupprättande är

 

c) Att vara sanna sionister

 

Vi läser i vår bibeltext i Jer. 50:4-5, att ett Israel som längtar efter att bli återupprättat ska fråga ”efter Sion ”. Ordet Sion har använts i högsta grad felaktigt av det nutida Israel, huvudsakligen p.g.a. dess världsliga tolkning av andliga ting.

 

Att vara en ”sionist” i Skriften är att längta efter att vara där Gud särskilt uppenbarar sin närvaro: ”Kom, låt oss dra upp till Sion, upp till HERREN, vår Gud ” (Jer. 31:6). Sion är den plats där Gud bor i förhållande till hans mänskliga skapelse: ”Ty HERREN har utvalt Sion, där vill han ha sin boning ” (Ps. 132:13). ”HERREN bor på Sion ” (Joel 3:21).

 

Först finnes vi detta uppenbarat i relation till staden Jerusalem i Gamla testamentets tid, där templet var, som var medelpunkten för det andliga livet på den tiden. Sedan, i det nya förbundet, finner vi att Sion används för att syfta på Kristi kropp, församlingen (se Hebr. 12:22-23). Men den yttersta innebörden av Sion är himlen i ett nytt universum efter återupprättandet av allt vid tidsålderns slut, såsom vi ser det himmelska Jerusalem beskrivet i de avslutande kapitlen av Uppenbarelseboken.

 

Om israeliterna idag menade allvar med ”att fråga efter Sion”, och därigenom bli återupprättade, skulle de komma in i församlingen, Kristi kropp, där Herren bor med sin Ande. Kristi kropp är Sion idag.

En annan förutsättning för Israels återupprättande är

 

d) Att ägna sig åt äkta andlighet

 

Vår bibeltext säger: ”De skall fråga efter Sion och vända sig hitåt , d.v.s. med uppriktig tro. Det skulle finnas äkta andlighet. Hur kan detta vara möjligt i dagens Israel, när man inte bara söker efter Sion på fel ställe, utan även har sådant hat mot den som kom som deras Messias för nästan två tusen år sedan?

En annan förutsättning för Israels återupprättande är

 

e) En längtan efter att vara i en evig förbundsrelation med Gud

 

Ett Israel som längtar efter att bli återupprättat till Gud säger: ”Kom! Låt oss hålla fast vid HERREN i ett evigt förbund som aldrig skall glömmas ”. Men vi har redan tidigare visat att Israel var olydigt under det gamla förbundet, och har förkastat det nya förbundet i Kristi blod och gör så till denna dag.

 

Var står nu det moderna Israel i Mellersta Östern med hänsyn till detta? Bilden som vi får här, när det gäller villkoren för Israels återupprättande, innebär den djupaste andlighet, omvändelse, att längta efter att vara bland Guds folk och lydnad för förbundet. Är detta vad vi ser i det så kallade återupprättade Israel av idag i Mellersta Östern?

 

Dagens Israel är en sekulariserad stat. Den är stolt och arrogant i sina krav. Den uppfattar Sion som en nationalistisk statsform, som styrs av människor på ett stycke jordiskt landområde, snarare än Guds andliga boning. Den förtrycker hjälplösa människor på ett sätt som trotsar Guds lag på ett högst dramatiskt sätt. Vi läser t. ex. i torahn: ”En främling skall du inte förödmjuka eller förtrycka. Ni har ju själva varit främlingar i Egyptens land ” (2 Mos. 22:21). Tänk på att detta speciella bud kommer direkt efter buden: ”En trollkvinna skall du inte låta leva. Var och en som har samlag med ett djur skall straffas med döden. Den som offrar åt andra gudar och inte endast åt HERREN, han skall drabbas av förbannelse ”. Med detta allvar vill Gud att hans folk ska hjälpa de drabbade, hjälplösa och förtryckta främlingarna. När allt kommer omkring är ju kärlek lagens uppfyllelse (Rom. 13:10; Gal. 5:14). Ett av tre tecken på sann gudsfruktan, som Jakob skriver om i sitt brev är: ”Men att ta sig an föräldralösa barn och änkor i deras nöd … det är en gudstjänst som är ren och fläckfri inför Gud och Fadern ” (Jak. 1:27). Det viktigaste i Guds lag är att bistå de hjälplösa och förtryckta, och detta ska även ingå i de frälstas liv (Ef. 2:10; Tit. 2:13-14). Att påstå något annat är att ta ut hjärtat ur lagen och att ge fördel åt ”liberalteologerna”, som tror att gudsfruktan endast består i att rätta till orättvisor. Det var J.C. Ryle som sa: ”Vi blir inte rättfärdiga genom våra gärningar, men den rättfärdiga människan utför gärningar ”. Människor som är under Guds förbund skulle inte kunna vara brutala, och inte heller uppfattas så av omvärlden. Jämför Israels brutalitet mot palestinierna, och den israeliska statens säkerhetstjänst Mossads brutalitet. Hur kan då nationen Israel av idag ens leva i lydnad för det gamla förbundet från den mosaiska tiden? Vi tror att dagens nation-stat Israel är en ond regim, och vi är ytterst förvånade över att bekännande kristna kan ge detta korrumperade, antikristliga land sitt andliga och ekonomiska stöd. Den frimodiga israeliska kommentatorn, Dr. Israel Shahak, vågar uttala sig så här:

 

”Omfattningen av förföljelsen och diskrimineringen av icke-judar som den ”judiska staten” utsätter dem för, med stöd av organiserade judar i förskingringen, är långt mycket större än det lidande som förorsakats judarna av regimer som är fientligt inställda mot dem”.

 

Israel är emellertid inte bara olydigt mot det gamla förbundet, det är också ytterst trotsigt mot det nya förbundet, vilket nu trätt i kraft och som profeterades för dem i Jer. 31:31-34.

 

Ingenstans i Skriften finns ett ”återupprättande i otro” sanktionerat, vilket kristna understödjare av Israel ofta hävdar idag. Som vi har visat finns det villkor förknippade med varje återupprättande av Israel och dessa villkor har inte blivit uppfyllda.

 

Nästan hela kristenheten tar för givet, att ett återupprättande av Israel i den sista tiden har profeterats i Bibeln, och att den nutida staten Israel är ett inledande bevis på uppfyllelsen av denna profetia.

 

Uppfattningen om Israels återupprättande är precis lika falsk, som uppfattningen om återupprättandet av Andens gåvor. Dessa dubbla villfarelser passar ihop som grund för villfarelse i de kristna kretsarna idag.

 

Man påstår också att detta ”återupprättande” kommer att inträffa när judarna återvänder till landet och lever i otro till en början.

 

Detta går hand i hand med uppfattningen att Kristus, när han återvänder, kommer att upprätta sitt högkvarter som en jordisk kung i Jerusalem med återupprättade tempeloffer och en gammaltestamentlig form av tillbedjan i exakt 1000 år, baserat på en fullständigt felaktig förståelse av kapitel 20 i Uppenbarelseboken.

 

Uppenbarligen ska Israels invånare när Kristus återvänder, som man påstår, ”se honom som de har genomborrat och sörja ” och därför ska hela Israel bli frälst.

 

De bortser fullständigt från det faktum att Sackarias profetia om att se på honom som de genomborrade och att sörja (Sak. 12:10), i första hand blev uppfylld när Kristus hängde på korset, vilket Johannes redogörelse visar (Joh. 19:34-37).

 

Problemet är att man bortser från den den tydliga uppfyllelsen av profetians ord som redan har inträffat, och istället försöker få den att passa in i ett framtida scenario som de själva har skapat.

 

Neo-judaisterna påstår att Israel blir återupprättat i otro till en början, även om de senare kommer att tro, efter att Gud tillåtit Antikrist att döda två tredjedelar av alla judar – en del av talmud och illuminati – och bevarat en tredjedel som en kvarleva. Denna illusion är, efter vad man kan anta, baserad på profetian i Sakarja 13:7-9. Låt oss bara ta en titt på detta:

 

”Svärd, upp mot min herde, mot den man som står mig nära! säger HERREN Sebaot. Slå herden så att fåren skingras. Ty jag skall vända min hand mot de små. Det skall ske i hela landet, säger HERREN, att två tredjedelar skall utrotas och gå under, men en tredjedel skall lämnas kvar. Den tredjedelen skall jag låta gå genom eld. Jag skall luttra dem som jag luttrar silver, pröva dem som man prövar guld. De skall åkalla mitt namn och jag skall bönhöra dem. Jag skall säga: ’Detta är mitt folk.’ Och folket skall svara: ’HERREN är min Gud’” (Sak. 13:7-9).

 

Den första delen av denna profetia visade sig vara uppfylld när Kristus tillfångatogs i Getsemane örtagård (jmfr. Matt. 26:31). Återstoden av profetian blev tydligt uppfylld i den Guds dom som ägde rum snart efter detta, när romarna plundrade Jerusalem år 70 e. Kr.

 

Matthew Henry säger att orden om luttringen, ”uppfylldes i förföljelsen av den äldsta kristna församlingen ”, som var förlängningen av den judiska nationen under det nya förbundet.

 

Petrus citerar i realiteten detta stycke i sitt brev till ”till de som lever kringspridda som främlingar ”, när han säger ”Mina älskade, var inte förvånade över den eld som ni måste gå igenom till er prövning, som om det hände er något oväntat ” (1 Petr. 4:12).

 

Ett annat bibelställe som felaktigt används för att bevisa att Israel är återupprättat i otro finns i Herekiel 36-37:

 

”Ty jag skall hämta er från folken och samla er från alla länder och föra er till ert land. Jag skall stänka rent vatten på er, så att ni blir rena. Jag skall rena er från all er orenhet och från alla era avgudar. Jag skall ge er ett nytt hjärta och låta en ny ande komma in i er. Jag skall ta bort stenhjärtat ur er kropp och ge er ett hjärta av kött. Jag skall låta min ande komma in i er och göra så att ni vandrar efter mina stadgar och håller mina lagar och följer dem. Så skall ni få bo i det land som jag gav åt era fäder, och ni skall vara mitt folk och jag skall vara er Gud” (Hes. 36:24-28).

 

Men återigen, detta har redan uppfyllts. Det uppfylldes i ett avseende när judarna återupprättades i Israel efter fångenskapen i Babylon, men förvisso uppfylldes det ännu mer till fullo (och mer på ett andligt sätt), när de omvände sig till Kristus i det nya förbundet. Det är en parallelltext till Jer. 31:31-34, som talar om det nya förbundet i Kristus. Dessa bibelställen handlar helt om att den judiska kvarlevan blir grunden för Guds nya folk, Kristi kropp.

 

På samma sätt syftar avsnittet i Hes. 37, som talar om dalen som var full med förtorkade ben som får liv, på återupprättandet av Israel efter fångenskapen i Babylon. Det kan också bildligt syfta på andlig pånyttfödelse i Kristus och även på uppståndelsen från de döda. Men det finns inte en chans att dessa profetior i Hes. 36 och 37 kan användas för försvara återupprättandet av den teokratiska staten Israel vid den här tidpunkten i historien.

 

Hur kan folket-staten Israel på en liten bit land i Mellersta Östern då vara en uppfyllelse av den bibliska profetian?

 

Så här långt har vi visat att löftet om landet uppfylldes under Gamla testamentets tid, och att återupprättandet av Israel i Gamla testamentet alltid var baserat på vissa tydliga förutsättningar. Det finns ännu en aspekt som bevisar att återupprättandet av folket-staten Israel idag inte möjligtvis kan vara en uppfyllelse av den bibliska profetian:

 

3. DET VERKLIGA HOPPET FÖR ISRAEL ÄR INTE ETT ÅTERUPPRÄTTANDE I LANDET ISRAEL UTAN I JESUS KRISTUS VID HANS FÖRSTA TILLKOMMELSE

 

Profetiorna i Gamla testamentet som tycks tala om återupprättandet av Israels folk i ett land som arvedel, blev antingen uppfyllda vid slutet av landsflykten till Babylon, eller ska uppfattas som att de syftar symboliskt på församlandet under Messias vid hans första tillkommelse. Det är här som det verkligt avgörande motståndet mot biblisk undervisning sker. Underlåtenheten att acceptera att Herren kan tala symboliskt, när han uttalar profetior i Gamla testamentet om Israels framtida återupprättande, är en av huvudorsakerna till förvirringen angående dess rätta arv.

 

Ett av de största problemen här, är att det tas för givet av så många bekännande kristna idag – speciellt av dem som tror att det fortfarande finns plats för det teokratiska folket Israel i Guds plan idag – att om man tolkar en profetia i Gamla testamentet symboliskt snarare än bokstavligt, då innebär detta en liberal, ja t.o.m. avfällig inställning till Skriften. Detta är emellertid en felaktig slutsats. Det är visserligen sant att liberaltologer allegoriserar Guds ord på ställen när det ska tas bokstavligt. Men detta innebär inte, att man aldrig bör uppfatta något bibelord symboliskt, av fruktan för att vara en liberalteolog! Ska vi ta det bokstavligt när vi t. ex. läser att en ängel kom ner från himlen ”med nyckeln till avgrunden och en stor kedja i handen ” (Upp. 20:1)? Är det en verklig, materiell kedja med länkar av metall som det talas om här? Och om man uppfattar den kedjan symboliskt, blir man då en avfälling? Absolut inte! Är det inte sant att varenda kristen har uppfattat denna kedja symboliskt – och tolkat den symboliskt snarare än bokstavligt?

 

Men när det blir fråga om profetior i Gamla testamentet om Israel, blir så många människor överväldigade av ett anfall av hyperbokstavlig tolkning, och börjar att fördöma var och en som vågar förandliga en bibeltext på något sätt. Även om det uppenbart sant att det finns faror med att allegorisera och att ”ingen profetia i Skriften har kommit till genom egen utläggning ” (2 Petr. 1:20), finns det sunda regler som vi kan följa, som även har blivit fastställda för oss i Guds ord. Låt oss visa detta med ett klassiskt exempel. Ta Amos 9:11-15, som säger:

 

”På den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen dess sprickor och resa upp det som är nerrivet. Jag skall bygga upp den som i forna dagar, så att de kan ta i besittning vad som är kvar av Edom och av alla hednafolk över vilka mitt namn har nämnts, säger HERREN, han som gör detta. Se, dagar skall komma, säger HERREN, då plöjaren skall följa skördemannen i spåren och druvtramparen såningsmannen, då bergen skall drypa av druvsaft och alla höjder flöda över. Jag skall göra slut på mitt folk Israels fångenskap. De skall bygga upp sina ödelagda städer och få bo i dem. De skall plantera vingårdar och få dricka vinet från dem. De skall anlägga trädgårdar och få äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras eget land. De skall inte mer ryckas upp ur det land som jag har givit dem, säger HERREN, din Gud”.

 

Av första intrycket att döma, om man skulle ta detta avsnitt absolut bokstavligt, tycks det vara en profetia om återuppbyggnaden av det jordiska templet i Jerusalem, och återupprättandet av Guds folk Israel i landet. Men även om det kanske är så det verkar vid en nonchalant läsning, måste vi, om vi vill vara trogna mot Guds ord, ta hänsyn till det faktum att detta avsnitt tolkas helt annorlunda på andra ställen i Skriften. När några judaister förorsakade problem i den äldsta församlingen, genom att säga att omvända hedningar var tvungna att bli omskurna för att bli frälsta (här ser vi igen oförmågan att förstå saker på ett andligt sätt), kallades ett råd in för att avgöra ärendet. Efter att samtalet hade ägt rum, blev alla närvarande tysta medan Jakob uttalade sin visdom:

 

”Bröder, hör på mig. Simeon har berättat om hur Gud först såg till att han vann ett folk åt sitt namn bland hedningarna. Det stämmer överens med profeternas ord, där det heter: Därefter skall jag vända tillbaka och åter bygga upp Davids fallna boning. Dess ruiner skall jag bygga upp och jag skall upprätta den igen, för att alla andra människor skall söka HERREN, alla hedningar, över vilka mitt namn har nämnts. Så säger HERREN, som gör detta, det som är känt från evighet ” (Apg 15:13-18).

 

Förstår du vad Jakob säger? Han citerar här den exakta bibeltexten från Amos 9, som bokstavligen är en hänvisning till ett framtida jordiskt återupprättande av folket Israel i landet. Men vi får här en modell för rätt bibeltolkning, närhelst vi möter bibeltexter i Gamla testamentet, som verkar innebära ett jordiskt återupprättande av Davids kungarike, och att de angränsande icke-israelitiska folken över vilka David en gång hade regerat åter skulle föras in under hans rike.

 

Den icke-troende juden av idag, med ett täckelse över sina ögon när han läser bibeln, kommer bara att se ett jordiskt rike, precis som de oupplysta judarna på Kristi tid gjorde (Joh. 6:15; 18:36; Luk. 17:20; Apg. 1:6). Dit hör också dagens över-bokstavliga fundamentalistiska kristna, som har misslyckats med att följa Jakobs exempel för bibeltolkning. För Jakob uppenbarar tydligt här i Apostlagärningarna 15:13-18, att återuppbyggnaden ”Davids hydda ” som omtalas i Amos 9 är en symbolisk hänvisning till grundandet av församlingen i det nya förbundet i Jesus Kristus, i vilket hedningarna skulle komma in. Jakob visar faktiskt här, att bibeln förvisso undervisar om en form av ”ersättningsteologi”. Församlingen i det nya förbundet har ersatt Gamla testamentets tabernakel och tempel, vilket var själva medelpunkten för det teokratiska folket Israel (jmfr. 2 Kor. 6:16; Ef. 2:21). Församlingen är Israel idag! Detta är exakt det som Jakob uppenbarar och det är exakt det som neo-judaisterna vägrar att acceptera.

 

Det är därför som vi säger – som svar på påståendet att folket-staten Israel i Mellersta Östern är en uppfyllelse av den bibliska profetian – att det verkliga hoppet för Israel inte är ett återupprättande till ett jordiskt landområde, utan till Jesus Kristus vid hans första tillkommelse. Vi kan anföra ytterligare bevis för denna mäktiga sanning från apostlarnas ord. När Paulus t. ex. anlände till Rom, kallade han till ett möte med de judiska ledarna för att föra fram sitt ärende inför dem. Under detta samtal berättar Paulus för dem varför han var fängslad:

 

”Det är därför jag kallat er hit för att träffa er och tala med er, eftersom det är för Israels hopp jag bär dessa bojor” (Apg. 28:20).

 

Vad var nu detta ”Israels hopp ” för vilket Paulus hade blivit åtalad? Vad var det för ett budskap om hopp som hade Paulus förkunnat, som var så anstötligt för judarna? Var det ett framtida återupprättande av Israel till landet under en jordisk kung som David? Inte alls, för det skulle ha varit fullständigt acceptabelt. I sin storslagna kommentar ger Matthew Henry en belysande parafras av Paulus ord till de judiska ledarna, som tydligt uppenbarar det som ”Israels hopp” verkligen innebär:

 

”De skulle vilja att ni fortfarande väntade på en Messias, som skulle befria er från det romerska oket, och göra er mäktiga och framgångsrika på jorden, och det är detta som upptar deras tankar. De är arga på mig för att jag riktar in deras förväntningar på de storslagna tingen i en annan värld, och övertalar dem att ta emot en Messias som kommer att försäkra dem om att få dessa ting, och inte yttre makt och ära. Jag vill föra er till den andliga och eviga härlighet, på vilken era fäder genom tro riktade sin blick, och det är detta de hatar mig för – eftersom jag skulle vilja rädda er från det som är bedrägeriet om Israel, och kommer att vara dess skam och fördärv, föreställningen om en tillfällig Messias, och föra er till det som är Israels sanna och verkliga hopp, och den sanna innebörden av alla de löften som gavs till fäderna, ett andligt rike av helighet och kärlek, grundat i människors hjärtan, till att vara en underpant och förberedelse för den glädjefyllda uppståndelsen av de döda och livet i den kommande världen.”

 

Vilken mästerlig sammanfattning detta är av Matthew Henry angående innebörden bakom Paulus ord. ”Bedrägeriet om Israel ” har alltid varit att man hållit fast vid uppfattningen om en tillfällig Messias och ett jordiskt rike i landet. Men ”Israels sanna och verkliga hopp ” är det andliga rike, som har sin grund i Messias död och uppståndelse, Herren Jesus Kristus, och som finner sitt enda jordiska uttryck i församlingen som är utkallad genom hans namn. Israels verkliga hopp är ”Frälsaren ” som ”skall komma från Sion och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder ” (Rom. 11:26-27). Synd kan endast tas bort genom Kristi blod i hans nya förbundet, och det är detta som är Israels verkliga hopp.

 

Det är därför som vi finner att alla gudfruktiga, fromma judar som Simeon, som levde i och runt tiden för inkarnationen ”väntade på Israels tröst ” (Luk. 2:25). Därför inriktade sig inte människor som Simeon, Hanna, Sackarias, Maria, Josef och alla de övriga av Israels gudfruktiga kvarleva, som levde när Guds Son kom personligen, på något återupprättande i landet, utan på tron på och föreningen med Herren Jesus Kristus som ”Israels hopp” och ”Israels tröst”. Det finns inte den minsta antydan i evangelierna – och inte heller i resten av Nya testamentet – om att Israels hopp finns i ett återupprättande i landet. Vi ser faktiskt i bibeln att trons öga gjorde det möjligt även för de gudfruktiga troende i Gamla testamentet, att fokusera på något bortom en bit landegendom i Mellersta Östern! Vi får t. ex. veta att

 

”I tron levde han (Abraham) som främling i det utlovade landet. Han bodde i tält tillsammans med Isak och Jakob, som var medarvingar till samma löfte. Ty han väntade på staden med de fasta grundvalarna, den som Gud hade format och skapat” (Hebr. 11:9-10).

 

Dessa patriarker visste att det fanns något bortom det utlovade landområdet på jorden. Hellre än att hänge sig åt några territoriella rättigheter till landet bekände de sig faktiskt

 

”vara gäster och främlingar på jorden. De som talar så visar därmed att de söker ett hemland. Om de hade menat det land som de hade gått ut ifrån, hade de tillfälle att vända tillbaka dit. Men nu längtade de till ett bättre land, det himmelska. Därför blygs inte Gud för att kallas deras Gud, ty han har ställt i ordning en stad åt dem” (Hebr. 11:13-16).

 

Detta var den insikt som alla gudfruktiga troende höll kär i Gamla testamentets tid. Deras hopp stod till ett himmelskt land, en stad som ställts i ordning av Gud. Vilken stad är det? Svaret finns i nästa kapitel av detta brev till omvända judar:

 

”Nej, ni har kommit till Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, och till änglar i mångtusental, till en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen, till en domare som är allas Gud och till andarna hos de rättfärdiga som nått fullkomningen. Ni har kommit till det nya förbundets medlare, Jesus, och till det renande blodet som talar starkare än Abels blod” (Hebr. 12:22-24).

 

Den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem, är ingen annan än församlingen i det nya förbundet, som är förmedlad av Jesus Kristus, uppfyllelsen av löftet till Abraham att i hans avkomlingar skulle alla folk på jorden bli välsignade. Vi finner detta himmelska Jerusalem omnämnt av Paulus i hans utomordentliga allegori i Gal. 4:24-26, där han talar om skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Först finns ”det ena (som) kommer från berget Sinai och föder sina barn i slaveri … och motsvarar det nuvarande Jerusalem (d.v.s. det jordiska folket Israel) ” och sedan finns ”det himmelska Jerusalem (det nya förbundets församling) ”, som ”är fritt, och det är vår moder ”, d.v.s. alla vi som är Guds folk i evangeliets tidsålder.

 

Alltså var ”den himmelska staden” som patriarkerna såg fram emot Jesu Kristi församling, som består av både judar och hedningar. Det är därför som Herren Jesus säger att Abraham ”jublade ” över att få se hans dag (Joh. 8:56). En övergång i frälsningens historia har inträffat, vilken varje gudfruktig jude skulle ha förväntat: Övergången från ett jordiskt folk (2 Mos. 19:5-6) till ett andligt folk (1 Petr. 2:9-10), från ett jordiskt Jerusalem till ett himmelskt, från ständiga lekamliga offer av lamm, bockar och tjurar, till ett för alla tider gällande andligt offer av Guds lamm, som tar bort synden från judarna och alla de som tror från varje folkslag i världen (Joh. 10:14-16; 11:49-52).

 

I fyrahundra år hade det varit en formidabel tystnad i den gudomliga uppenbarelsen. Precis som hela skapelsen nu suckar, när den väntar på den fullkomliga uppenbarelsen av dem som är Guds söner genom barnaskapet, så var världen då fylld med en laddad förväntan på honom som är Guds Son till sin natur. Och allt eftersom tiden närmade sig, var det andliga klimatet så kompakt i Israel, att det måste ha varit möjligt att skära i luften med kniv. Vid den tiden väntade Sackarias, Elisabet, Maria, Simeon och Hanna och hela den övriga kvarlevan på sitt hopp, sin tröst (Luk. 2:25). De såg inte fram emot en jordisk kung, som skulle leda ett uppror mot de romerska ockupanterna (även om Judas skulle kunna ha gjort det). De väntade inte på ett återupprättande i landet. De hade ett andligt hopp. Simeon sa så här:

 

”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel” (Luk 2:29-32).

 

Israels hopp var också hedningarnas hopp. Och det hoppet var inte ett stycke land i Mellersta Östern. Det var hoppet om frälsning genom Kristi död och uppståndelse. Och när Guds inkarnerade Son växte upp och kallade sina lärjungar från den gudfruktiga kvarlevan av judarna, blev dessa förstlingsfrukten i det nya förbundets folk – ett andligt folk som skulle bestå av både judar och hedningar tillsammans.

 

Vi tror därför, p.g.a. alla orsakerna ovan, att folket-staten Israel i Mellersta Östern idag inte möjligtvis kan vara en uppfyllelse av de bibliska profetiorna, som talar om ett återupprättande av Israel.

 

Påstående nr.2: ”Nationen Israel är fortfarande Guds utvalda folk idag”

 

Vi hör ganska mycket idag att man beklagar sig över ”ersättningsteologin” – ett nedsättande öknamn som tilldömts uppfattningen att församlingen i Nya testamentet är Guds folk idag (exakt som vi i själva verket undervisar i denna avhandling). Det är emellertid ganska bisarrt att ge ett öknamn till något som bibeln tydligt undervisar om och sedan kalla det en villfarelse, och alltså slå blå dunster i ögonen på så många unga och lättlurade troende.

 

Uppfattningen att det nationella Israel som kollektiv fortfarande är Guds utvalda folk florerar i medvetandet hos många idag. Men vi undrar om de allvarligt har beaktat Skriftens tydliga mening. För Guds ord visar att Israel som en nation har kommit under Guds vrede. Gud har – även om han alltid är villig att ta emot enskilda troende judar i nya förbundets rike – gjort slut på Israel som ett nationellt-andligt teokratiskt begrepp.

 

Israel bröt det gamla förbundet och förverkade därmed alla rättigheter till det. Så gott som hela Israel – utom en liten kvarleva – förkastade det nya förbundet i Kristi blod. De t.o.m. dödade sin efterlängtade Messias. Det är intressant att påven har sagt att kyrkan inte längre tror, att det judiska folket var skyldigt till att ha dödat Messias. I syfte att utveckla goda relationer mellan kristna och judar, görs detta gällande i stor utsträckning idag. Men vad säger Guds ord? För det första visar bibeln att Jesus blev förkastad av judarna: ”Han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom ” (Joh. 1:11). Ingen skulle vilja påstå något annat. Men det slutar inte med det, för skulden för den synden, som sedan kom över Israel, är nästan bortom fattningsförmåga. För det första tillrättavisade Herren Jesus själv folkets ledare med anklagelsen:

 

”Fyll då också ni era fäders mått! Ni ormar, ni huggormsyngel, hur skall ni kunna undgå att dömas till Gehenna? Därför sänder jag till er profeter, visa män och skriftlärda. Somliga av dem skall ni döda och korsfästa, andra skall ni gissla i era synagogor och förfölja från stad till stad. Så kommer över er allt rättfärdigt blod som är utgjutet på jorden, från den rättfärdige Abels blod till Sakarias, Barakias sons, blod, honom som ni mördade mellan templet och altaret” (Matt. 23:32-35).

 

Han såg sitt eget förkastande som kulmen på ett sjukligt exempel på förkastande, som Israels barn har framhärdat i från början. När de förkastade honom, framställde han straffet för dem tydligt:

 

”Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges åt ett folk som bär dess frukt” (Matt. 21:43).

 

Och Herren Jesus förutsade hur domen för hans förkastande skulle börja, när han berättade en liknelse om

 

”en kung som höll bröllop för sin son. Han kallade ut sina tjänare för att kalla de inbjudna till bröllopet, men de ville inte komma. Men de brydde sig inte om det utan gick sin väg, en till sitt jordbruk, en annan till sina affärer. De andra grep hans tjänare och misshandlade och dödade dem. Då blev kungen vred och skickade ut sina trupper och lät döda mördarna och brände ner deras stad” (Matt. 22:2-7).

 

Detta uppfylldes år 70 e. Kr. vid Jerusalems fall under den romerska armén, som Titus ledde. Detta profeterade Herren Jesus ordagrant om:

 

”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon. Ty det skall komma dagar över dig, när dina fiender kastar upp en belägringsvall runt dig och omringar och ansätter dig från alla håll. De skall slå dig och dina barn i dig till marken och skall inte lämna kvar i dig sten på sten, därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig” (Luk. 19:42-44).

 

Judarna framkallade även denna dom över sig själva, när de inför Pontius Pilatus valde att Barabbas skulle friges i stället för Jesus:

 

”Då Pilatus såg att ingenting hjälpte utan att oväsendet bara ökade, tog han vatten och tvättade sina händer i folkets åsyn och sade: ’Jag är oskyldig till denne mans blod. Ni får själva svara för det’. Allt folket svarade: ’Hans blod må komma över oss och våra barn’” (Matt. 27:24-25).

 

Det är ett stort mysterium för oss hur någon kan föreställa sig, att det judiska folket inte bar någon skuld för Kristi död. Aposteln Petrus framförde anklagelsen mot dem i sina predikningar:

 

”Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom… Därför skall hela Israels folk veta att denne Jesus som ni korsfäste, honom har Gud gjort till både Herre och Messias” (Apg. 2:23, 36).

 

”Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till” (Apg. 13:14-15).

 

”Så skall ni alla och hela Israels folk veta… i kraft av Jesu Kristi, nasaréns namn. Honom korsfäste ni… ” (Apg. 4:10).

 

Och Stefanus sa till judarna:

 

”Finns det någon profet som inte era fäder har förföljt? De dödade dem som förutsade att den Rättfärdige skulle komma, och honom har ni nu förrått och mördat” (Apg. 7:52).

 

Och Paulus skrev till församlingen i Tessalonika:

 

”Ni har fått utstå samma lidande som era landsmän, som de av judarna, de som dödade både Herren Jesus och profeterna och som nu har drivit bort oss. De behagar inte Gud och är fiender till alla människor, eftersom de hindrar oss att predika för hedningarna, så att dessa blir frälsta. Så fyller de ständigt sina synders mått. Men vredesdomen skall komma över dem till slut” (1 Tess. 2:14-16).

 

”Men vredesdomen skall komma över dem till slut ”. Som alla kan intyga har denna vredesdom som började i Jerusalem år 70 e. Kr. fortsatt även in i vår egen tid. Här syftar Paulus tillbaka på förbannelserna för att ha förkastat förbundet, vilka är så fruktansvärt och detaljerat beskrivna i 5 Mos. 28:15-68. Det gamla förbundet blev alltså föråldrat, som aposteln sa i det sjätte årtiondet av det första århundradet e. Kr.:

 

”När han talar om ett nytt förbund, har han därmed förklarat att det förra är föråldrat. Men det som är gammalt och föråldrat är nära att försvinna” (Hebr. 8:13).

 

Förvisso är det lätt att förstå att Israels folk inte längre kan var Guds utvalda folk. Församlingen i det nya förbundet, som utgörs av både omvända f.d. judar och omvända hedningar, har nu ersatt folket-staten Israel i gamla förbundet som Guds folk idag. Detta är Nya testamentets grundläggande undervisning. Herren Jesus själv varnade för att detta skulle inträffa, när han sa till dem som satt på Moses stol:

 

”Därför säger jag er att Guds rike skall tas ifrån er och ges till ett folk som bär dess frukt ” (Matt. 21:43). Detta var också profeterat för länge sedan av Gud till Abraham när han sa ”I din avkomma skall alla jordens folk bli välsignade ” (1 Mos. 22:18, o.s.v.).

 

Ändå får vi ständigt höra att judarna fortfarande är Guds utvalda folk. Hur kan Gud ha två olika förbundsfolk idag, när det nya förbundet har ersatt det gamla? Vilket skulle judarna möjligtvis kunna vara under? Det finns bara ett förbund och ett förbundsfolk.

 

Det bör framhållas att ”ersättningen” som har inträffat inte är en renodlad ”en-för-en”, för Guds folk i det nya förbundet tog sin början bland den gudfruktiga judiska kvarlevan som tog emot sin Messias. I det avseendet kommer frälsningen verkligen ”från judarna ” (Joh. 4:22). Alltså började det nya Israel med judarna, växte ut ur Israels folk, och blev upphovet till Guds folk i det nya förbundet. Men Jesus själv sa att förutom de judar som skulle komma till tro, skulle det också finnas

 

”andra får, som inte hör till den här fållan. Dem måste jag också leda, och de kommer att lyssna till min röst. Så skall det bli en hjord och en herde” (Joh. 10:16).

 

”En hjord och en herde ”. Det finns INTE två Guds förbundsfolk – Israel och församlingen, varav det ena på något sätt skulle ligga i träda för en tid. Guds förbundsfolk är ett!

 

”Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. Han har kommit och predikat frid för er som var långt borta och frid för dem som var nära. Ty genom honom har vi båda i en och samme Ande tillträde till Fadern. Alltså är ni inte längre gäster och främlingar utan medborgare tillsammans med de heliga och tillhör Guds familj. Ni är uppbyggda på apostlarnas och profeternas grund, där hörnstenen är Kristus Jesus själv. Genom honom fogas hela byggnaden samman och växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom blir också ni uppbyggda till en Guds boning genom Anden” (Ef. 2:14-22).

 

Alltså är del fel att undervisa, som vissa gör idag, att Gud handlar på olika sätt med judar och hedningar. Både judar och greker är alla under synd (Rom. 3:9). Det finns ingen skillnad mellan de två, för ”alla har syndat och saknar härligheten från Gud ” (Rom. 3:22-23).

 

”Eller är han endast judarnas Gud? Är han inte också hedningarnas? Jo, också hedningarnas, lika säkert som Gud är en, han som förklarar den omskurne rättfärdig av tro och den oomskurne genom tro” (Rom. 3:29-30).

 

Judar och hedningar tillsammans. Gud handlar nu med dem som ett , som Paulus säger: ”Alltså blir de som tror välsignade tillsammans med Abraham som trodde ” (Gal. 3:9). ”Om ni nu tillhör honom (Kristus) är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet ” (Gal. 3:29). Troende judar och hedningar är båda Abrahams sanna avkomlingar idag, uppfattat på ett andligt sätt. När avkomlingen (Kristus) hade kommit fanns det inget fortsatt behov av det teokratiska folket Israel under gamla förbundets lag (Gal. 3:23-25). Återupprättandet av Israel och hedningarnas frälsning är ett och det samma: nämligen i Kristus som en del av hans församling.

 

Påstående nr.3: ”Upprättandet av staten Israel 1948 är början på en process som kommer att kulminera i en global omvändelse av judar som lever efter att alla hedningar har blivit frälsta”

 

Vi har redan tagit upp grundandet av staten Israel 1948, som, av orsaker givna ovan, vi inte tror kan bli följden av speciella profetior i bibeln om Israels återupprättande. Uppfattningen att grundandet av den israeliska staten kommer att medföra en global omvändelse av judar, har huvudsakligen baserats på aposteln Paulus ord i det elfte kapitlet av hans brev till romarna. Men hela denna del av Paulus skrifter måste förstås på ett riktigt sätt. Många verkar uppfatta Rom. 11 som ett slags kodat profetiskt budskap för den sista tiden – den rådande föreställningen är att Israel som ett kollektivt teokratiskt folk, som har varit i onåd hos Gud sedan år 70 e. Kr., kommer att bli återupprättat till dess forna härlighet med en fullständig global omvändelse och inbärgning av alla judar som lever, när väl de parentetiska (som de uppfattar det) ”hedningarnas tider ” är slut. Men vi tror inte att en sådan doktrin kan finna stöd i det elfte kapitlet av Romarbrevet, vilket vi nu ska visa.

 

Hela avsnittet i Romarbrevet 9-11 handlar huvudsakligen om mysteriet med gudomlig utkorelse och Guds suveräna verk i frälsningen. Sanningen om utkorelse i relation till Israel och judarna omnämns, både uttryckligen och underförstått, åtminstone tio gånger. Dessa kapitel är inte människocentrerade eller ens centrerade på nationen, utan är centrerade på Gud. Det är p.g.a. en allmänt utbredd, orensonlig underlåtenhet att acceptera bibelns undervisning om utkorelse, som Romarbrevet 11 har blivit så fruktansvärt misstolkad. Låt oss se på detta avsnitt i Skriften mer i detalj, för häri finns nyckeln till hela vår uppfattning om Israels folk.

 

När Paulus har behandlat frågan om rättfärdighet, hur man får den (rättfärdiggörelse) och dess resultat (helgelse) i de första åtta kapitlen av sitt brev till romarna, börjar han tala om judarnas plats i den gudomliga frälsningsplanen som en följd av Kristi kors. Nyckeln till hela detta avsnitt finns i Rom. 9:6-7:

 

”Detta inte sagt som om Guds ord skulle ha blivit om intet. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel, och inte heller är alla Abrahams efterkommande hans barn”.

 

Om man inte man förstår den centrala innebörden av dessa verser, kommer man inte alls att förstå Paulus (och den helige Andes) avsikt med de tre kapitlen 9-11 och speciellt inte den sammanfattande avslutningen av Rom. 11:25-36. Paulus visar att för att förstå Israels situation utifrån den gudomliga planen, måste man förstå Guds avsikt i utkorelsen. Därför måste vi, när vi ser på Israel, inse att

 

”Guds barn är inte de som är barn genom naturlig härkomst, men löftets barn räknas som hans efterkommande” (Rom. 9:8).

 

Paulus visar först detta med ett historiskt exempel i Jakob och Esau (Rom. 9:9-13). Båda är ”barn genom naturlig härkomst ”, d.v.s. Abrahams ättlingar uttryckt från genetisk synpunkt. Men endast Jakob är ett av Guds utvalda barn genom adoption (jmfr. Hebr. 12:17; Joh. 1:12-13). Sedan utvecklar Paulus, i Rom. 9:14-24) en argumentering som stöd för doktrinen om utkorelse, mot dem som skulle kunna påstå att Gud är orättvis: ”Men du, människa, vem är du som går till rätta med Gud? ”. Han förbereder fortfarande sina läsare för höjdpunkten av sitt argument. Den fruktansvärda doktrinen om förtappelse framställs sedan i Rom. 9:21-22, i vilken vi kan se att Guds ära genom hans utkorande vilja alltid är målet (Rom. 9:23-26).

 

Sedan, i Rom. 9:27-29 får vi stifta bekantskap med ett högst betydelsefullt parallellkoncept till det om utkorelse i detta avsnitt, nämligen ”kvarlevan ”, som är ”utvald av nåd ”, vilket Paulus bestyrker i Rom. 11:5. Och denna ”teologi om karlevan” genomsyrar hela det Gamla testamentet också. Israel, genom naturlig härkomst, genom dess blodsband, består inte helt och hållet av frälsta människor, även om de förvisso blev i hög grad gynnade som en kollektiv grupp. Men frälsningen är ett gudomligt verk av nåd i en människa. ”Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi … ” (Ef. 2:8-10). Alltså, när det gäller frälsning, är endast de israeliter som blev utvalda genom Guds barmhärtighet och nåd frälsta. ”Alltså är han barmhärtig mot vem han vill och vem han vill förhärdar han ” (Rom. 9:18). Endast ett litet antal israeliter blev frälsta, och detta p.g.a. tro, vilket är de röda tråden i Paulus argument i Rom. 4. Detta lilla antal utgör ”en kvarleva som Gud har utvalt av nåd ”. Men det huvudsakliga problemet med Israel har alltid varit att ”de inte sökte rättfärdigheten av tro, utan tänkte sig kunna vinna rättfärdigheten genom gärningar ” (Rom. 11:2). De försökte ”upprätta sin egen rättfärdighet ”, i stället för att ta till sig den tillräknade rättfärdighet som ges av Gud genom Herren Jesus Kristus (Rom. 10:3-4; jmfr. 1:17).

 

Paulus visar sedan att frälsningen kommer till judarna på samma sätt som den kommer till hedningarna (Rom. 10:9-16), genom att höra Guds ord och att utöva tro. Sedan citerar han 5 Mos. 32:21 och Jes. 65:1-2, och avslutar kapitlet med orden: ”Hela dagen har jag räckt ut mina händer mot ett olydigt och trotsigt folk (Rom. 10:21). Eftersom man vid denna punkt väl skulle kunna dra slutsatsen, att judarnas olydnad har gjort dem ofrälsbara, börjar Paulus Rom. 11 med den fråga som tigger om ett svar: ”Har då Gud förskjutit sitt folk? ” Svaret ges omedelbart: ”Visst inte! ” Men han nöjer sig inte med det. Det är här så många har tagit fel angående frågan om Israel. För man antar här att Paulus säger att Israel som ett teokratiskt folk inte har förskjutits – att det fortfarande finns en avsikt med judarna som ett folk i Guds plan. Men Paulus förtydligar vad han menar med utropet ”Visst inte! ”. Han citerar sig själv som ett exempel på detta faktum (Rom. 11:1), som om han säger: ”Hör nu, Jag har blivit frälst, så Gud kan inte ha förskjutit sitt folk ”. Men Paulus ser inte sig själv som en representant för det teokratiska folket – bara som en del av den utvalda judiska kvarlevan:

 

”Vad följer då av detta? Jo, vad Israel strävar efter har det inte uppnått. De utvalda har nått det, men de andra har blivit förstockade” (Rom 11:7).

 

Israel som ett teokratiskt folk har inte uppnått rättfärdighet, men Guds utvalda barn har gjort det. Den stora majoriteten av det teokratiska folket Israel trodde att de kunde bli rättfärdiga, endast genom att hålla lagen bokstavligt. Den misslyckades med att fatta, att syftet med lagen var att få dem att inse att de aldrig kunde hålla den av hjärtat, och därför kunde de bara kasta sig själva på Guds nåd och tro på Frälsaren som Gud skulle sända.

 

Alla de heliga i Gamla testamentet som uppnådde rättfärdighet, uppnådde den på denna grund (T. ex. Abraham, Joh. 8:56). Mitt under det att den gammaltestamentliga lagen blev given, visade sig denne Frälsare för dem (5 Mos. 18:15-19). Hela avsikten med lagen var att peka på Kristus, Frälsaren, som det enda sättet att uppnå rättfärdighet (Gal. 3:19-25).

 

Det är detta som han menar, när han säger att ”Gud har inte förskjutit sitt folk, som han tidigare har känt som sitt ” (Rom. 11:2). Han har upphört att handla med Israel som ett teokratiskt folk (som inte har uppnått det de sökte, därför att det försökte uppnå rättfärdighet genom lagen, vilket just var fariseernas synd), men han vill ha att göra med dem av det folket, som han i förväg har känt i enlighet med utkorelsen – för detta är innebörden av orden ”känna i förväg ”, som vi kan förstå av Rom. 8:29: ”Ty dem som han i förväg har känt som sina har han också förutbestämt till att formas efter hans Sons bild ”. Petrus använder detta ord i relation till den utvalda judiska kvarlevan:

 

”Till de utvalda som lever kringspridda som främlingar i Pontus, Galatien, Kappadocien, Asien och Betynien. Ni är av Gud, Fadern, förutbestämda (efter Gud Faders förutvetande, Helge Åkesons översättning, KTS-anm.) att helgas genom Anden, så att ni lyder och blir bestänkta med Jesu blod” (1 Petr. 1:1-2).

 

Alltså, som svar på frågan ”har Gud förskjutit sitt folk ”, är svaret ”nej ”, bara man förstår att det syftar på det folk som Gud har ”känt i förväg” – de utvalda, de troende, kvarlevan. Av detta förstår vi hur viktigt det är att uppfatta dessa tre kapitel, som en storslagen lärdom i Guds handlande när det gäller utkorelse till frälsning. Ett problem är att många av dem, som med sådan iver gör tron på Israel till en reell trosartikel, hätskt motsätter sig doktrinen om utkorelse. Deras motstånd mot denna bibliska doktrin är en av huvudpunkterna, som har förblindat dem så att de inte förstår Israels verkliga ställning i relation till församlingen idag och historiens fortskridande.

 

Alltså, som svar på påståendet att det kommer att bli en global omvändelse av judar, som lever efter att alla hedningar har blivit frälsta, är det avgörande att vi förstår sammanhanget med den utvalda kvarlevan i Rom. 11. Ja, Gud har upphört att handla med folket som ett kollektivt teokratiskt folk, men han frälser fortfarande människor av dem som av naturen har sina rötter i detta folk. Gud har inte förskjutit dem som han i förväg kände, den utvalda kvarlevan. De kommer att fortsätta, oförminskat, att komma in i Guds församling. Om några judar efter naturlig härkomst ”inte blir kvar i sin otro, kommer (de) att bli inympade. Gud har ju makt att ympa in dem igen ” (Rom. 11:23). Om de tror, kommer de att återföras in i Guds förbundsfolk, vilket idag är Kristi kropp som utgörs av judar och hedningar. Det är här som Paulus kommer till höjdpunkten av sin argumentering – ”hemligheten” om judarnas frälsning. Precis som det finns en ”hemlighet” angående hedningarnas frälsning, ”att hedningarna i Kristus Jesus och genom hans evangelium är våra medarvingar och tillhör samma kropp som vi och har del i samma löfte ” (Ef. 3:6), så finns det också en ”hemlighet” angående judarna. Och hemligheten är denna: Att Israels gudomligt förordnade blindhet är bestämd att vara, tills det allra sista antalet av de utvalda hedningarna – ”hedningarna i fullt antal ” – har förts in i Guds folk, vilket kommer att inleda slutet av tidsåldern och Herren Jesu Kristi återkomst. Men detta innebär inte att det inte finns någon frälsning för Israel. Det finns alltid en kvarleva i enlighet med utkorelsen av nåd. Israel som ett jordiskt folk har inte uppnått det de sökte. Ty Israel är inte alla som kommer från Israel. Vid slutet av tidsåldern, när alla de utvalda hedningarna har blivit frälsta, KOMMER hela Israel att ha blivit frälst – eftersom ”hela Israel ” här betyder hela kvarlevan sammantaget, alla utvalda judar från tidens början till dess slut. Så Gud har inte förskjutit sitt folk som han i förväg har känt. Oavsett all förvirring angående Israel nu, kommer det vid tidsålderns slut att visa sig, att HELA Israel, alla utvalda judar, alla de som är judar i sitt hjärta (för de är det sanna Israel), kommer att ha blivit frälsta.

 

Många har fallit in i en felaktig förståelse av ”hela Israel ” i Rom. 11:26, eftersom de har läst uttrycket som ”Sedan ska hela Israel bli frälst ”, medan bibeltexten säger ”Och det är så ”. De grekiska orden som här översätts som ”och det är så” är ”kai houtos”, vilket innebär ”och sålunda” eller ”på detta sätt”. Paulus säger ”och på det här viset skall hela Israel bli frälst ”. Det är ”på detta sätt” som hela Israel ska bli frälst. På vilket vis? På vilket sätt? Hur ska ”hela Israel” bli frälst? På det sätt som han har visat genomgående i alla de tre kapitlen 9-11 i hans brev till romarna – genom en gudomlig utkorelse av en kvarleva.

 

Det är därför som vi säger att detta avsnitt av Romarbrevet inte kan förstås utanför sammanhanget med utkorelse, och att om man inte accepterar Guds utkorelse av människor till frälsning, då kommer man att missa poängen med det som Paulus säger och trassla in sig i uttrycket ”hela Israel skall bli frälst”. Kom ihåg: ”Ty Israel är inte alla som kommer från Israel ”. Men de som tillhör det andliga Israel – den utvalda kvarlevan – är ”hela Israel ” som ska bli frälst. Vilket mysterium! Paulus fortsätter omedelbart sitt uttalande att hela Israel ska bli frälst, genom att säga ”som det står skrivet ” och ger tyngd åt det hela genom att citera Jes. 59:20:

 

”Från Sion skall Frälsaren komma och skaffa bort all ogudaktighet från Jakob. Och detta skall vara mitt förbund med dem, när jag tar bort deras synder”.

 

Detta är en profetia om den kommande Messias, som ingår ett nytt förbund med alla dem som har tro, där han bär synden i sitt blod personligen – med jude och hedning – genom hela denna evangeliets tidsålder. Detta har ingenting att göra med ett återupprättade av Israels folk i den sista tiden – ”hela Israel” innebär helt enkelt det totala antalet av alla troende judar, som kommer att bli frälsta genom tro på Kristus, Frälsaren som kommer från Sion, Israels enda hopp, Israels tröst. Det är i den troende kvarlevan av Israel som löftena förverkligas, inte i ett jordiskt folk som bosätter sig i Mellersta Östern för att upprätta ett jordiskt rike. Det icke-troende flertalet av Israel uppfattade alltid förhållandena i politiska/folkliga, landbaserade uttryckssätt, medan den troende kvarlevan alltid såg fram emot något bättre, något bortom landet, som verkligen skulle vara ”för evigt”.

 

Precis som förstockelse till en del kommer över Israel ”till dess att hedningarna i fullt antal har kommit in ” (Rom. 11.25), så kommer den jordiska staden Jerusalem att ”trampas ner av hedningarna, tills hedningarnas tider är fullbordade ” (Luk. 21:24). Och sedan kommer slutet. ”Hedningarnas tider” syftar på evangeliets tidsålder, den nuvarande tidsåldern, som så här långt har varit i kraft under ungefär två tusen år, och som en dag kommer att avslutas med den yttersta domen, när Kristus återvänder för att utföra domen, föra detta universums historia till ett slut och föra in de nya himlarna och den nya jorden.

 

Det vanliga antagandet att det finns något bortom hedningarnas tider på jorden, som den för närvarande är beskaffad, är falskt. Orden ”till dess att” innebär inte ”sedan kommer något annat”. Skriften säger också att Jesus måste bli kvar i himlen ”tills de tider kommer då allt (det) blir återupprättat ” (Apg. 3:21), men det finns ingenting efter detta på jorden som den för närvarande är beskaffad!

 

Vi förnekar inte möjligheten att det kommer att bli ett mäktigt uppvaknande av judar, som omvänder sig till Kristus i den sista tiden – vi skulle faktiskt innerligt gärna vilja få se något sådant – men vi kan inte se att Skriften ger någon försäkran eller antydan om en framtida glanstid för Israel som ett jordiskt folk. Vi är medvetna om att många påstår att Gud inte kan bli förhärligad, om inte hans forna förbundsfolk får vara med om att bli återupprättat som en nation. Men hans härlighet finns i Jesu Kristi församling, som består av omvända judar och hedningar. Det är ”i sina heliga ” av alla folk som han blir förhärligad (2 Tess. 1:10; Joh. 17:10; Ef. 3:21).

 

IV. VAR STÅR NU DET JUDISKA FOLKET IDAG OCH I FRAMTIDEN MED HÄNSYN TILL DETTA?

 

Med tanke på att judarna förkastade sin Messias vid hans första ankomst, är det inte alls omöjligt, att de icke-troende judarna på något sätt kommer att bli inblandade i Antikrists villfarelse, när han uppenbaras. Det är faktiskt mycket troligt. Många av de äldsta kyrkofäderna utgick ifrån att de icke-troende judarna ingalunda skulle bli återupprättade i ett stort jordiskt folk som förhärligade Gud, utan tvärtom skulle vara inbegripna i att hälsa Antikrist välkommen. Kyrillos av Jerusalem uppgav t. ex.:

 

”Eftersom den sanne Kristus ska komma en andra gång, begagnar den onde tillfället genom de okunnigas förväntningar, och speciellt de omskurnas, att föra fram en viss människa som är en magiker och i högsta grad en expert på trolldom och är skicklig att locka med sin tjuskraft. Han kommer själv att sätta sig i besittning av det romerska rikets makt, och kommer falskeligen att kalla sig själv Kristus, och genom detta namn bedra judarna som väntar på den Smorde, och förleda hedningarna med sina magiska bländverk” (Kyrillos av Jerusalem, Cathetical Lectures , Lektion XV).

 

Enligt den autentiska avhandlingen av Hippolytos, Kristus och Antikrist , skulle Antikrist återupprätta riket till judarna, församla judarna från alla länder i diasporan, göra dem till sina egna, som om de var hans egna barn, och lova dem att återupprätta deras land och åter befästa deras rike och folk, för att de skulle tillbedja honom som Gud, och han kommer att förleda dem till att förfölja de heliga, d.v.s. de kristna (Hippolytos, Of Christ and Antichrist , par. 25, 54, 56). Ireneus av Lyon sa att Antikrist ”kommer att förflytta sitt rike till Jerusalem, och kommer att sitta i Guds tempel och vilseföra de som tillber honom som om han vore Kristus ” (Ireneus, Against Heresies , Bok V, kap. 25, par. 4).

 

Ett intressant och betydelsefullt faktum är att föreställningen om en kommande kristuslik gestalt, en världslärare som upprättar en gyllene tidsålder på jorden, kan påträffas i många av världens religiösa system liksom i den ockulta litteraturen. För närvarande lever många religiösa grupper i en sådan förväntan.

 

Shiamuslimerna tror t. ex. att ”Gud har utsett en gren av släkten ’Ali’ att verka som källor till andlig vägledning för gemenskapen ” (John R. Hinnells, utg., The Penguin Dictionary of Religion , Penguin, 1984, sid. 161). De olika representanterna för denna släktgren är kända som ”imamer”. Men på åttahundratalet försvann den tolfte av denna gren, och detta medförde ett avbrott i imamernas uppenbarande. Men ”shiamuslimerna väntar nu på att den förmodade imamen ska komma tillbaka (raj`a), som kommer att återupprätta en regering med rättvisa och fred på jorden ” (Ibid., sid. 162-164). Betydelsen för händelserna i världen av denna förväntan på Mahdi , som han kallas, bör inte förbises. För shiamuslimerna tror att

 

”framemot världens undergång, före den sista dagen (qiyama), kommer en Mahdi, som ofta uppfattas som identisk med den återvändande Jesus, att upprätta en regering med rättvisa på jorden. I den shiamuslimska tron är Mahdi en central person, uppfattad som identisk med den dolde imam, som på nytt kommer att framträda och regera med gudomlig rättighet” (Ibid., sid. 198).

 

Ayatollah Khomeini var en shiamuslim och hans iranska revolution 1978-79 var en händelse som var inspirerad av shiamuslimerna. Det är värt att lägga märke till att efter denna revolution blev Ayatollah Khomeini erkänd som ”Vilayat Faqih”, eller tillförordnad representant i Iran för den dolde imamen eller Mahdi, som man fortfarande väntar på (Ibid., sid. 58). Shiamuslimernas makt är enorm över hela världen. Om en världslärare skulle framträda, som kunde uppfylla deras förväntningar, skulle hans maktbas bli oerhört stor.

 

Men det är inte bara miljontals shiamuslimer som väntar på att en världslärare ska komma, för att upprätta en regering med fred och rättvisa på jorden. Inom den klassiska buddismen har man också en förväntan på en framtida världslärare, som ska komma ur släktgrenen efter dess grundare Shakyamuni Gautama Buddha, som levde i det sjätte århundradet f. Kr. Vi kan påvisa sambandet ännu grundligare, genom att namnet på den lärare som de väntar på är Bodhisattva Maitreya, vilket exakt stämmer överens med namnet på den ”upphöjde mästare”, som ny-gnostikerna förväntar sig ska komma som världsläraren.

 

Det finns ännu ett intressant samband här: I ny-gnostisk ideologi kallas den ’eteriska’ tillflyktsort där de s.k. ”upphöjda mästarna” anses leva Shambhala . Inom den tibetanbuddistiska religionen syftar samma namn Shambhala på

 

”ett mystiskt rike som styrs av dem som härstammar från Kalachakra Tantra (tidshjulstantra). Det sägs att kung Suchandra av Shambhala tog emot detta tantra av Buddha på den senares åttionde år och anförtrodde det åt sina efterträdare, av vilken den siste, Rigden Pema Karpo, förväntas återkomma och upprätta Shambhala som ett världsrike” (Ibid., sid. 294).

 

Ännu en gång finner vi i ännu en religion denna tanke på en kommande världslärare, som upprättar en gyllene tidsålder på jorden. Låt oss komma ihåg här, att tibetan- buddisten Dalai Lama, som utövar stort inflytande bland dagens ny-gnostiker, innehar en liknande roll som den som Ayatollah Khomeini hade, med avseende på att vara Buddhas ”högste jordiske representant”, tills Maitreya kommer för att ”upprätta Shambhala som ett världsrike ”. I väntan på denna händelse har den tibetanbuddistiska organisationen känd som Vajradhatu , med sitt högkvarter i Boulder, Colorado, framställt en bok med titeln ”New Science Library Series of Shambhala”, som publicerar många titlar som propagerar för ny-gnosticismen.

 

Möjligheten till en stor villfarelse blir tydlig när vi betänker att världens icke-troende judar fortfarande väntar på sin Messias, som ska föra in en regering med frid och rättvisa på jorden. Detta faktum antar allvarliga proportioner, när vi tänker på det gåtfulla påståendet av Herren Jesus till judarna att, även om de inte ville ta emot honom som Messias, ”kommer det någon annan i sitt eget namn, honom tar ni emot ” (Joh. 5:43). Här börjar vi få insikt i den sanna identiteten hos denne världslärare, som förväntas av så många inom världens religioner. Augustinus av Hippo (354-430 e. Kr. sa med rätta angående orden av Herren Jesus till judarna i Joh. 5:43: ”Han tillkännagav att de skulle ta emot Antikrist , som kommer att söka sitt eget namns ära ” (Augustinus av Hippo, Tractates on the Gospel According to St. John , Tractate XXIX, par. 8).

 

Vad vi tror om denna fråga är alltså viktigt. Millioner av bekännande evangelikaler dras in i att rätta sig efter judarna och ger sig helt för Israel. Men det är vägen mot avfall. Det jordiska Israel av idag är en avfällig, antikristlig nation som kristna inte skulle rätta sig efter, mer än att de skulle rätta sig efter Indonesien eller Irak.

 

Den undervisning som är fullt accepterad idag i många kretsar, är att sedan judarna avvisade Kristus, vände han sig bort från dem för att ge evangeliet till hedningarna. De påstår att hans handlande med hedningarna bara är temporärt och parentetiskt, och efter ett mystiskt uppryckande av församlingen från jorden, kommer Gud att börja ta sig an judarna igen och kommer följaktligen tillbaka till jorden med de heliga från härligheten och ska upprätta ett jordiskt rike och regera från en återupprättad tempelregim i Jerusalem under exakt ett tusen år. Denna underliga, obibliska undervisning är grundad på det som köttsliga, icke-troende judar har undervisat i århundraden och det måste vara mycket underligt för dem, att så många kristna har börjat tro samma sak. Men det som händer i tiden är kristallklart i bibeln, och det går rakt emot det som så många får undervisning om idag. Till judarna sa Petrus att

 

”Herren sänder Messias som är bestämd för er, nämligen Jesus. Honom måste himlen ta emot tills de tider kommer då allt det blir återupprättat, som Gud har förkunnat genom sina heliga profeters mun från urminnes tid” (Apg. 3:21).

 

Vilken plats finns det här för något underligt uppryckande före vedermödan och köttsliga judiska drömmar, om att Kristus ska regera under ett tusen år i ett jordiskt rike? Petrus ord är tydliga: Jesus kommer att förbli i himlen tills ”de tider kommer då allt blir återupprättat ”, d.v.s. den slutliga domen, när han kommer att återvända för att förverkliga uppståndelsen från de döda, döma världen, och skapa de nya himlarna och den nya jorden, precis som det förutsagts av alla profeterna från begynnelsen.

 

Petrus förkunnade i stort sett detsamma om det som händer i tiden i sitt andra brev, när han visade att vi inte ser fram emot något underligt uppryckande eller att Kristus ska regera under ett tusen år, utan emot den dag då Herren återvänder, som kommer att inträffa samtidigt med domen och förnyelsen av hela universum:

 

”Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst – den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte” (2 Petr. 3:10-13).

 

Det kan inte bli tydligare än så. När Kristus återvänder, kommer det inte att bli ett hemligt uppryckande följt av en tusenårig regering på jorden från Jerusalem. I stället kommer universum att upplösas och de nya himlarna och den nya jorden kommer att skapas där ingen synd längre finns. Det är detta som aposteln tydligt visar. Allt kommer att ha blivit nytt.

 

Låt oss därför vända oss bort från neo-judaisternas undervisning och de många judiska myter som de har spridit i dessa förvirrade tider. Paulus uttryckte det så här för nästan två tusen år sedan:

 

”Tillrättavisa dem därför strängt, så att de blir sunda i tron och inte befattar sig med judiska myter och med stadgar från människor som vänder sig bort från sanningen” (Tit. 1:13-14, jmfr. 1 Tim. 1:4; 2:7; 2 Tim. 4:4).

 

SAMMANFATTNING

 

Efter vår genomgång av ämnet kanske du som läser ändå ifrågasätter, om det egentligen spelar någon roll vad vi tror om Israel idag. Är det inte bara en ”sekundär fråga”? Rent ytligt kanske det inte verkar som om det spelar någon roll, och i ett avseende är det en sekundär fråga. Kristna har alltid haft mindre meningsskiljaktigheter om saker som inte påverkar evangeliet eller kristendomens grundläggande sanningar. Men det finns vissa djupgående problem här.

 

För det första, även om Israels ställning formellt är en sekundär fråga – d.v.s. den eskatologi som man har, ska normalt sett inte anses som fundamentalt i tron – är problemet att det som man tror om Israel, faktiskt har fått en ställning som en grundläggande fråga i vissa kretsar idag. T. ex. skrev en välkänd förespråkare för dessa judisk-messianska läror en varning till denna författare, när han utarbetade denna avhandling:

 

”Du förlorar säkert många av de vänner du fick bland de sansade karismatikerna och pingstvännerna, om du fortsätter på denna ondskefullt utstuderade väg”.

 

Uppriktigt sagt belyser ett sådant uttalande den syndiga splittring, som finns i hjärtat hos den pro-israeliska rörelsen bland evangelikalerna idag. Varför skulle en människa förlora vänner, bara p.g.a. det som han tror att bibeln undervisar om Israel? Av denna orsak tror vi att denna fråga nu betyder väldigt mycket, eftersom den har blivit onödigt och skadligt söndrande, för att inte nämna att den har inskärpt andra falska läror.

 

För det andra, är det en fråga om hur vi förvaltar våra tillgångar. Om Israel idag inte är Guds utvalda folk, och detta grymma land i Mellersta Östern inte är en uppfyllelse av den bibliska profetian, är det då rätt att vi ska häva in våra tillgångar i en sådan antikristlig nation? Förvisso är detta ytterligare en orsak till varför våra uppfattningar om detta ämne verkligen betyder något.

 

För det tredje, har vi lagt märke till att en fascination angående Israel och judendom vanligtvis blir mer och mer abnorm, och leder till en nästan kultisk mentalitet, vilket medför att man undviker andra kristna, som inte delar dessa uppfattningar. Detta inträffar regelbundet i högre eller mindre grad. Men där det blir en fixering, uppstår det alltid skador i det andliga livet och medför att man ägnar sig åt farliga vanföreställningar. Denna författare tog nyligen emot ett meddelande som upplyste om personer, som ställde frågan till en avdelning för judisk-messianska modenyheter på Internet

 

”om de skulle ha skägg, var de kan köpa böneschalar, vägledning om hur man blåser i en sjofar (en judisk trumpet gjord av vädurshorn) o.s.v.”.

 

Denna överdrivna judaisering har blivit allt mer omfattande under senare år, p.g.a. att man inte förstått övergången från det gamla förbundet till det nya. Man kunde bli ursäktad för att man trasslade till begreppen under den första delen av det första århundradet e. Kr., men tjugo århundraden senare kan det inte finnas något försvar för denna okunnighet bland bekännande kristna.

 

För det fjärde, har frågan om Israel och judarna i onödan kommit att uppta en så stor del av människors bönetid. Det finns en mängd organisationer idag, som enbart ägnar sig åt denna fråga, vilket medför att många människor kastar bort timmar av värdefull bönetid angående en föråldrad situation. Vi förespråkar absolut bön för att judar ska komma fram till en frälsande kunskap om Kristus, men inte att kasta bort tiden att be för landet Israel, som om det vore svaret på världens andliga problem.

 

För det femte, måste vi alltid komma ihåg att skilja mellan sionism och judendom. Sionismen är en korstågsrörelse som tror att det judiska folket har en gudomlig rätt till landet Israel, och att de fortfarande är Guds utvalda folk. Men inte alla judar tror detta per automatik. Många judar vill inte ha något att göra med den sionistiska rörelsen. De väntar tålmodigt på sin Messias i vilket land de än befinner sig, och kommer inte att erkänna att staten Israel har något gudomligt tillstånd att vara upprättandet av GT:s Israel. En organisation med denna uppfattning är Jews against Zionism, och det är väl värt att läsa deras material (Se deras hemsida på http://www.jewsagainstzionism.com).

 

Jag saluterar dessa judar. Även om de inte riktigt är öppna för sanningen om Kristus, är de hängivna inom ramen för sin andliga längtan och kommer inte att ledas in på ett sidospår till att upprätta folk-stater som är ett bedrägeri.

 

Denna författare har en stark känsla av att många judar som dessa, när tidens slut närmar sig, kommer att inse sanningen och bli sanna troende – det som vissa kallar ”fulländade judar”.

 

För det sjätte, låt oss vara helt tydliga här: vi påstår inte att den nuvarande staten Israel inte har någon rätt att existera alls som en nation. Det skulle vara misstolka denna avhandling fullständigt. De flesta länder i världen har blivit egenmäktigt inritade på en karta och har upprättats genom våldshandlingar, och vart och ett har lika mycket rätt att existera som det andra.

 

Det som vi påstår är, att även om den jordiska nationen Israel har rätt att existera, har den aldrig haft rätt att göra sig av med oönskade folkslag från landet, vilket är roten till så många av dagens problem i Mellersta Östern.

 

Det sätt på vilket landet upprättade sig själv under så mycket blodsutgjutelse är en av förbannelserna i modern historia. Massakern på invånarna i byn Deir Yassin nära Jerusalem den 9 april 1948 av judiska trupper och militanta sionistgrupper spred terror bland palestinier, vilket medförde att hundratusentals flydde till Libanon, Egypten och det område som nu är känt som Västbanken, där de blev flyktingar.

 

Sionisternas behandling av palestinierna som parias och det nedärvda hatet i dessa flyktingläger, har fortsatt att ge näring åt konflikten där fram till denna dag.

 

Alltså, även om den jordiska nationen Israel har lika mycket rätt att existera som något annat land, har den ingen rätt att bli försvarad som Guds land, som om den var det samma som bibelns gammaltestamentliga Israel.

 

Enkelt uttryckt: Den är en bedragare.

 

Slutligen, det är ett verkligt bekymmer att så många har blivit undervisade i en krasst över-bokstavlig form av biblisk hermeneutik. Detta färgar givetvis ens allmänna bibeltolkning och medför felaktig hermeneutik inom andra delar av kristen doktrin. Dessutom har det allvarliga följder för hur vi uppfattar nutida politik och regeringssätt.

 

Den felaktiga uppfattningen om Israel som så många bekännande kristna har idag, har inneburit att millioner människor över hela världen har blivit fullständigt förda bakom ljuset av den framväxande New World Order (nya världsordningen), som de felaktigt uppfattar som en gynnsam del av deras profetiska plan, som är inriktad på det jordiska Israels upprättande. Detta har medfört en omfattande villfarelse, som majoriteten av evangelikaler och fundamentalister dragits in i. Det är därför som så många av dem backade upp den illegala och amoraliska invasionen och ockupationen av Irak 2003. Så intensiv är deras villfarelse, att de vill stödja varje barbarisk och grym handling, så länge som den tycks vara till deras välsignade Israels fördel.

 

Vi får inte uppfatta något av detta som en jordisk strid utan som en andlig. Vi måste förstå att så många har blivit vilseledda angående den nutida staten Israel, p.g.a. att de har blivit offer för andlig villfarelse. Detta är allvarligt, därför att det har låtit en fullständigt felaktig hermeneutik bli tillämpad på de profetiska Skrifterna, som t. ex. Uppenbarelseboken.

 

Reflektera över, som ett exempel på hur denna felaktiga hermeneutik är verksam, det faktum att många millioner kristna tror att det ”Harmagedon” som omnämns i Upp. 16:16 syftar på en faktisk, geografisk plats på denna planet (d.v.s. den faktiska dalen Megiddo eller Jisreel i Israel). Om man tror detta, missuppfattar man den andliga karaktären av uttrycket i det nya förbundet och den högst symboliska karaktären av Uppenbarelseboken. Det som vi har i Upp. 16:16 är förvisso vad Philip E. Hughes beskrev som: ”Ett uttryck med symbolisk innebörd , som betecknar ett världsomfattande uppror, snarare än en speciell territoriell plats ”. Harmagedon i Uppenbarelseboken är – som Leon Morris uttrycker det – ytterst sett ”en symbol för den slutliga tillintetgörelsen av alla ondskans makter av en allsmäktig Gud ”.

 

Om vi tror att Upp. 16:16 syftar på en geografisk plats, kommer vi att fullständigt gå miste om det som ligger i centrum av Uppenbarelseboken och det som är höjdpunkten av en lång process, som har varit verksam genom hela historien. Om vi tror att Upp. 16:16 syftar på en geografisk plats, kommer vi att fullständigt kastas omkull av en massa villfarelser om hur profetia förverkligas – vilket många redan har gjort. Faktum är, att om vi tror att Upp. 16:16 syftar på en geografisk plats, kommer vi att bli fullständigt duperade av det verkliga Harmagedon, som är ihopkokad av den framväxande New World Order (nya världsordningen).

 

En regel som vi ständigt finner i Skriften är att ondskan, för att mogna till Guds dom, måste fylla upp orättfärdigheten i bägaren. Vi märkte detta vid syndafloden – vi märkte det vid Babel. Och de som lever vid denna tidsålders slut kommer att märka det igen, men vid den tiden kommer det att vara för evigt, utan återvändo. Harmagedon är höjdpunkten av en process, som har varit verksam genom hela denna tidsålder, men som ökar vid tidsålderns slut och när Jesu återkomst närmar sig. Vi är mitt inne i Harmagedon-striden vid denna tidpunkt av historien. Men om vi håller fast vid den rådande felaktiga uppfattningen om Israel idag, kommer vi att misslyckas med att förstå detta på ett riktigt sätt och vara öppna för manipulation och villfarelse.

 

Mörkret drar ihop sig för den sista striden. När Skriften talar om en strid mot ”de heligas läger och den älskade staden ” (Upp. 20:9), syftar den inte på något våldsamt angrepp på nationen Israel, som de flesta evangelikaler och fundamentalister tror idag. Det är i stället striden med mörkrets makter mot det nya Jerusalem, Jesu Kristi sanna församling, summan av alla troende – också känd som ”Sions berg och den levande Gudens stad, det himmelska Jerusalem … en högtidsskara, en församling av förstfödda som har sina namn skrivna i himlen ” (Hebr. 12:22-23). ”De heligas läger” idag är inte staden Jerusalem i det jordiska landet Israel. Det är den sanna församlingen. All Satans ondska riktas mot rättrogna andliga troende, snarare än mot en jordisk stad med mångskiftande trosbekännelser. Detta är ett andligt krig och dess riktlinjer dras upp just nu.

 

Sanna troende kan alltså förvänta sig att bli mer och mer kuvade och förföljda idag – speciellt av den falska församlingen som stöder den framväxande New World Order (nya världsordningen) under en av dess nyckelförespråkare, den nutida staten Israel.

 

Israel försvaras av många stora namn. Personer som Pat Robertson, grundaren av Christian Broadcasting Network, reser till Israel och håller tal till ”eliten av Israels politiska och militära etablissemang”, med en hänryckande respons:

 

”när han (Pat Robertson) avslutade sitt ogrundade tal till eliten av Israels politiska och militära etablissemang med det skallande uttalandet: ’Var starka! Var starka!’, reste sig många av hans åhörare upp och gav honom våldsamma applåder… Bara några dagar senare deltog ungefär 16.000 amerikanska kyrkor, många av dem i södern, i en endags bönekampanj ’Stå upp för Israel’, med delat ordförandeskap av Ralph Reed, som tidigare var ledare för Christian Coalition och nu är ledare för den Atlanta-stationerade återvalskampanjen för Bush-Cheney i södern” (Se http://www.patrobertson.com/Speeches/speechreaction.asp).

 

Stora penningsummor är involverade. 2003 gav den Chicago-stationerade International Fellowship of Christians and Jews 20 miljoner dollar till olika ändamål för Israel. Det som vi har här, är en villfarelse som är avsedd att bedra även de utvalda. Författaren och filmskaparen Ted Pike uttrycker det så här:

 

”Precis som det stora Babylon kommer att vilseleda alla folk i de yttersta tiderna, däribland om möjligt ’själva de utvalda’, så ser vi att avkomlingarna till fariseerna i fullkomlig likriktning med deras forna karaktärsdrag, framställer en vitkalkad fasad för församlingen och folken – en vitfärgad vägg som aldrig någonsin har varit mer skrupulöst vidmakthållen eller övertygande. Det faktum att den judiska lobbyn i USA bokstavligen har vilselett själva de utvalda till ett obetingat stöd för dess ärelystnad och fruktansvärda grymheter i Mellersta Östern, är ett formidabelt bevis på den övertygande kraften i den judiska tankemanipulationen, när vi närmar oss slutet. Det påminner oss om när Kristus varnade oss för att villfarelsen i den sista tiden skulle bli så övertygande att ’även de utvalda’ skulle bli bedragna, om det var möjligt…”.

 

Det är därför som villfarelsen är så kraftig och omfattande. Den bedrar fullständigt kristna till att stödja orättfärdighet och förtryck och medför att de blir förda bakom ljuset av något kommande, som blir ännu mer förödande. Hur mycket än dagens neo-judaister, trots allt det vi sagt ovan, vill att Guds frälsningsplan ska stelna i en gammaltestamentlig form – hur mycket än de försöker att få öknamn som t. ex. ”ersättningsteologi” att fastna och bli populära uttryck – är bibeln tydlig om ”Israels” verkliga ställning idag, och det verkliga Jerusalems väsen. Den sanna församlingen är Israel idag (Gal. 6:14) och den enskilde troende har detta outplånligt inpräntat i sitt hjärta. Herren Jesus själv bekräftar detta:

 

”Den som segrar skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig lämna det. På honom skall jag skriva min Guds namn och namnet på min Guds stad, det nya Jerusalem, som kommer ner från himlen, från min Gud, och mitt eget nya namn. Den som har öron må höra vad Anden säger till församlingarna” (Upp. 3:12-13).

 

Alan Morrison